Öppenhet. Transparens. Insyn. Svenska honnörsord är de allihopa. Det borde
alltså vara världens enklaste sak för riksdagspartierna att enas om regler
för insyn i de privata bidragen till politiska partier.
Men icke.
Sverige sägs vara ett av världens minst korrupta länder. Ändå saknas regler –
med kraftfulla sanktioner – kring redovisning av partibidrag.
Sverige fick i april i år åter tung kritik från Europarådets organ för
korruptionsövervakning, för sin ”uppenbara motsträvighet”. I Europa är det
Malta, San Marino, Schweiz och Sverige som saknar lagstiftning på området.
Igår rasade Peter Eriksson (MP), ordförande i konstitutionsutskottet, KU, över
att S nu backat från sitt krav på lagstiftning och går på Moderaternas linje
– att partisekreterarna ska nå en uppgörelse om frivillig redovisning. I
gengäld får S sin vilja igenom med höjda offentliga partistöd.
”De blir köpta”, säger Eriksson om Socialdemokraterna.
”Det kan jag inte tänka mig”, svarar S-ledaren Håkan Juholt yrvaket till TT
medan Sven-Erik Österberg, en av partiets KU-ledamöter, menar att S inte
bytt åsikt, bara ”bytt metod”.
Och Moderaterna, som varit de tuffaste motståndarna mot lagfästa regler kring
insyn i partibidrag?
De sade i våras att de självmant börjar offentliggöra namn på personer som
skänker mer än 20 000 kronor per år till partiet. Eller som
partisekreteraren Sofia Arkelsten då hävdade, att ”Moderaterna nu går före”
– fast de var långt efter. Måste vara något slags politisk (M)oonwalk.
Ungefär som i rösträttsfrågan.