Varför associera till denna trall bara för att partisekreterarna regelbundet
uttalar sig i medierna?
Som i söndags, när Socialdemokraternas Carin Jämtin dök upp i TV.
Jämtin intervjuades apropå att S enligt Sifo gjort en rejäl uppryckning. Plus
4,6 procentenheter till 29,2 procent på bara en månad.
Stor Löfven-effekt, utropade opinionsexperter, statsvetare och medier. Några
problematiserade frågan. Var det främst en Stefan Löfven-effekt eller en
Håkan Juholt-effekt?
Men, nej, partiledaren var inte alls Jämtins huvudspår. Som främsta skäl till
rekorduppgången såg hon, enligt TT, att S varit så tydliga med hur de nya
jobben ska uppstå. I Rapport framhöll Jämtin att S ”kommit ut med politiken”.
Jaså?
Det är riktigt att Löfven sedan han tog över i S den 27 januari har spridit
ett förtroendeingivande lugn. Men värst mycket konkret politik har han inte
talat. Till skillnad från Juholt har han kunnat vara tyst.
En partisekreterare försöker alltid framställa partiet i bästa möjliga dager,
även när det blir krystat, skruvat och närmast komiskt.
Men visst lät det misstänkt falskt när Jämtin i januari påstod att partiets
verkställande utskott, VU, hade förtroende för Håkan Juholt. Nästa dag
avgick han.
Jämtin fortsatte hävda att det var Juholts alldeles eget beslut.
Att det kom oväntat.
Att alla kände sorg efter beslutet.
Sanning?
Lögn?
Något mittemellan, som politisk taktik?
Det spelar möjligen mindre roll.
Dels offentliggörs inte VU:s protokoll än på minst tjugo år. Hela sanningen om
förtroendet för Juholt kanske aldrig kommer fram.
Dels har väljarna vant sig vid att partisekreterarna är som handelsresande i
bortförklaringar och vita lögner.
Så bättre kan ingenting va’, jag ljuger så bra.