Kanske är det rätt åt oss i medierna.
Inte minst på denna opinionssida framhåller vi gärna – på goda grunder egentligen – vikten av pragmatism i politiken. En linje som är pragmatisk, inriktad på praktisk handling och konkreta resultat, smäller högre än testuggande i en dogmatisk kurs med politiker som inte kan kompromissa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Under årets Almedalsvecka på Gotland har Kent Persson – nye partisekreteraren för de en gång idéburna Moderaterna – talat, talat, talat om att lyssna, lyssna, lyssna.
Var tionde svensk, 900 000 väljare, ska inför valet 2014 få besök av en moderat företrädare. Som lyssnar. Sedan ska politiken utformas.
Flera andra partier har sina projekt som går ut på att lägga örat mot marken.
På vänsterkanten leder Jonas Sjöstedt ett vänsterparti som inte längre är stenhårt kommunistiskt. Tack och lov. Men vad har det blivit av de gamla revolutionärerna?
Ett sittkissarparti?
Nyligen föreslog Vänsterpartiet i Sörmland ett sittvång på landstingstoaletter. Partiet har tröttnat på stående besökare med dålig precision och ser vinster för arbetsmiljö, hygien och de kissnödigas medicinska och sexuella hälsa.
Det är möjligt att någon vill tolka manligt sittkisseri som en fördjupning, eller förlöpning, av feminismen, alltså som en fråga med stark ideologisk förankring. Men närmare till hands ligger väl en missriktad vilja att lägga sig i människors mest privata sysslor.
Nej, idag behöver politiken mer ideologi.
Den tidigare Muf-ordföranden Tove Lifvendahl, idag på den grönt liberala tankesmedjan Fores, skrev några tänkvärda rader i Aftonbladet den 3 juli, (symptomatiskt inom en parentes i sin debattartikel):
"(Ideologi är förresten numera talande nog ett begrepp som används i riksdagskammaren främst för att misstänkliggöra någons avsikter, ex 'man anar ideologiska motiv bakom det här förslaget'.)"
Själva idén om ideologiernas död har både dödförklarats och återupplivats många gånger sedan statsvetarprofessorn och publicisten Herbert Tingsten på 1950-talet formulerade sin tes om att ideologier i välmående och lyckliga demokratier klingar av till förmån för en stark värdegemenskap.
I dagsläget är ideologierna tillbakaträngda. Ingen tvekan om det.
Men vad skulle vi göra utan dem?
I ideologierna vilar ett slags trygghet.
Väljaren hinner omöjligt sätta sig in i alla enskilda sakfrågor men kan vara hyfsat säker på att ett värderingsbaserat parti tar ställning utifrån sin ideologiska plattform.
För politikern bör partiets grundvärderingar vara vad portarna är för alpinskidåkaren eller vad stjärnorna var för sjöfararen. Det som man har att utgå ifrån, navigera efter.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har närt drömmar om att bli psykolog.
Men är det inte, på sätt och vis, det han blivit?
Det moderata idéarvet, en i och för sig besynnerlig blandning av konservatism och liberalism, har i Nya Moderaterna förbleknat och i fokus har Reinfeldt & Co satt en urvattnad tro på allmänintresset. Vad Moderatledaren själv anser? Tja, vem vet. Reinfeldt påminner om nidbilden av en psykolog som lägger huvudet på sned och säger: "Jaaa, vad tycker du själv?"
Det kan inte vara för mycket begärt att Sverige styrs av politiker som vill något, som har åsikter och som grundar sin politik på värderingar och en åtminstone skönjbar ideologisk kärna.