Minkfällan

Henrik Bredberg.

Makabert, är ordet.

”Vägverket har varit där och skrapat rent vägen”, sade polisens informatör till TT igår.

Skrapat rent vägen? Från vad?

Döda minkar.

Om jag bestämmer mig för att nattetid klippa upp stängsel och burar och släppa ut mellan 17 000 och 18 000 minkar i det fria, så att tusentals djur dödas, inte minst under bildäck på länsväg 152 mellan Skillingaryd och Hillerstorp, hur har jag resonerat då?

Det är ingen djärv gissning att djurrättsaktivister var i farten i Småland natten till igår. Det är inte heller en högoddsare att dessa aktivister i grunden tänker ungefär som Djurens rätt, som ser djur som ”kännande varelser” och vägrar se på djuren som ”ting för människor att utnyttja efter eget godtycke”.

Men att släppa ut minkar så att de dör – i protest mot att minkar dödas?

Var finns logiken?

Visst, teoretiskt är det möjligt att göra något slags nyttokalkyl:

Om jag dödar ett antal minkar idag, så tvingas minkfarmerna så småningom slå igen, och då behöver inga minkar dö i fångenskap i morgon.

Men de djur som nu skrapas loss från länsväg 152 har inte själva valt sitt öde. Och vad har jag då gjort (förutom att ha brutit mot lagen) om inte utnyttjat kännande varelser efter eget godtycke?

Författare: Henrik Bredberg
Publicerad 4 oktober 2010 19.34
Uppdaterad 5 oktober 2010 00.05

Henrik Bredberg
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu