Den strukturreform som Post- och telestyrelsen skissar på tillsammans med
aktörerna på telemarknaden, med sikte på ett principbeslut nästa år om att
ta bort riktnumren, framstår som logisk.
I somras fanns det bara 4,6 miljoner svenska abonnemang kvar för fast
telefoni, skrev DN igår. Att jämföra med 13 miljoner mobilabonnemang.
Det blir mer flexibelt att lämna riktnumren till historieböckerna, låt vara
att reformen kostar ett antal miljarder. Nuvarande ”fasta” nummer blir kvar,
men nya kommer att sakna geografisk anknytning.
Nostalgin lär flöda, ungefär som när länsbokstäverna rök då Sverige 1972–73
moderniserade bilarnas registreringsskyltar. Än talas det om det gemytliga i
att se varifrån bilarna kom – och motsatsen; jämtar kunde håna en
västernorrlänning som ”klyktattare” (klyka som i Y-län).
Nostalgi i all ära. Ju rationellare system, desto bättre.
Dessutom:
En telenummerreform kanske kan betraktas som ett välkommet trots mot viljan
att kategorisera människor, placera in dem i fack eller stämpla dem i
pannan. Se reformen som ett hälsosamt uppror, som en uppmaning att inte
fråga folk varifrån de kommer utan vart de är på väg.
Men stockholmarna då, och deras översittarbehov?
Nollåttorna kan alltid, när någon besökare råkar stå still till vänster i
tunnelbanans rulltrappa, fortsätta väsa ”Flytta på dig, bonnjävel”.