Løseth avsåg att det är spännande i skärningspunkten mellan politik och
kommersialism. Som i statliga Vattenfall. Han har jobbat förr i detta
gränsland, i norska Statkraft och Statoil, där politiska mål och
lönsamhetskrav möts.
En skicklig balansgång krävs och det är näringsminister Maud Olofsson (C) som
först måste klara av den.
Hittills har regeringens turer kring Vattenfall inte ingett förtroende. Ett
exempel är att Olofsson först sade att avtalet om skadeståndsansvar vid
kärnkraftsolyckor i Tyskland inte var acceptabelt, för att sedan göra helt
om. Nu betraktar regeringen det som ”inte bara rimligt utan självklart att
Vattenfall tar ett fullt ansvar för sin verksamhet”.
Olofsson kräver inte lite. Hon vill att Vattenfall ger ägaren, staten, högre
ekonomisk avkastning och intar en vassare roll i omställningen till
förnyelsebar energi.
God lönsamhet och en pådrivande roll i klimatarbetet bör gå, måste gå, att
förena. Åtminstone på sikt. Gröna lösningar tillhör framtiden. Men hur
formuleras detta i de tydligare ägardirektiv som alla nu efterlyser?
Få erkänner att kortsiktiga lönsamhetsmål kan krocka med krav på att
Vattenfall är denna politiskt dirigerade spjutspets in i framtiden. Om kol
och gas ger goda inkomster, men sägs tillhöra en fossil gårdag, vad går
först – vinsten eller större investeringar i sol-, vind- och vågkraft?
Frågan är om det politiska modet finns att peka med hela handen i den gröna
riktningen.
Hursomhelst tycks det politiska modet, och viljan, saknas att säga stopp när
debatten går överstyr.
Det blev ett fasligt liv efter uppgifterna om att Vattenfall övervägt att
sälja sitt elnät i Sverige för att kunna köpa brittisk kärnkraft.
Att sälja elnät har framställts som något oerhört, nära nog landsförräderi.
Miljöpartiet har begärt en extra riksdagsdebatt. Längst gick nog
fackförbundet Sekos ordförande Janne Rudén, som sprutade invektiv.
”Det är åt helvete.” Att sälja distributionsnät ”är hål i huvudet på någon”
och ”ett rån mot svenska folket”, sade Rudén enligt TT.
Nu kan det visst finnas skäl för staten att behålla kontroll över viktiga
delar av landets infrastruktur.
Men:
Det svenska stamnätet, ”elmotorvägarna”, ligger redan i statliga Svenska
Kraftnät. Vad gäller region- och lokalnäten äger Vattenfall omkring
120 000 kilometer elnät, vilket är mindre än Eons cirka 125 000 kilometer. Och
Eon, stort på elnät i Skåne, är internationellt ägt med ungefär 70 procent
av ägarna i Tyskland. Är det också ”hål i huvudet” och så uppenbart till men
för skåningarna?
Øystein Løseth har rätt. Med alla överdrifter och politiska pajkastningar kan
debatten om eljätten bli för spännande.
Maud Olofsson måste visa mod.
Antingen gör hon Vattenfall till en verkligt effektiv offentlig lots in i det
gröna uthålliga samhället, vilket kortsiktigt kan kosta.
Eller ser hon Vattenfall som vilket energiföretag som helst och sätter upp det
på statens säljlista.