Det är inte svårt att förstå Abbas frustration.
Alla talar om en fred byggd på en tvåstatslösning. Så bör det bli, så måste
det bli. En försvårande omständighet är att Benjamin Netanyahus israeliska
regering, med starka ultranationalistiska inslag, befinner sig en bra bit
från de kompromisser som en hållbar fred kräver.
Nu känner palestinierna att det blåser en global vind i deras riktning. Att i
FN forcera fram, provocera fram, sina positioner lockar.
Och ändå.
Det finns goda skäl för Abbas att tveka.
När USA:s president Barack Obama i onsdags talade inför FN:s generalförsamling
var budskapet tydligt. En palestinsk ansökan skulle sannolikt vara
kontraproduktiv, göra Israel ursinnigt och tvinga fram ett amerikanskt veto
i säkerhetsrådet.
Obama må snegla åt det annalkande presidentvalet i USA när han så tydligt
sätter Israels – rättmätiga – krav på säkerhet i fokus. Han vill inte stöta
sig med en starkt Israelvänlig opinion i USA, trots att han tidigare
formulerat välkomna ord om att nya bosättningar på Västbanken måste stoppas.
Men det spelar mindre roll. Vinner palestinierna på att USA och Obama –
under den arabiska våren – framställs som fiender?
Kanske är franske presidenten Nicolas Sarkozys väg framkomlig, att gå halva
vägen och ge palestinierna observatörsstatus i FN.
I grunden hade Obama rätt där han stod i strålkastarljuset i FN:s talarstol i
onsdags. Ljuset borde riktas åt ett annat håll. Mot parterna. De måste börja
förstå varandra, vara i varandras kläder.
Det hjälper inte att slå varandra i huvudet med FN-resolutioner eller hot om
ekonomiska påtryckningsmedel.
För hur ska fred uppnås utan en fredsprocess? Och hur ska en fredsprocess
komma till stånd utan en vilja att skapa fred?
Det är inte hjärnors kamp i New York som blir avgörande, utan hjärtans vilja i
Ramallah och Jerusalem.