STOCKHOLMSMÄSSAN, ÄLVSJÖ . Kaxigt. Men kanske nödvändigt.
När Mona Sahlin igår steg upp i talarstolen för att öppna Socialdemokraternas
36:e ordinarie kongress talade en sak för henne:
Särskilt mycket värre kan hennes situation inte bli.
Sifomätningen i onsdagens Aftonbladet var glasklar. Tron på Sahlin sviktar.
Bara 23 procent av svenskarna har stort eller mycket stort förtroende för
S-ledaren. Motsvarande siffra för statsminister Fredrik Reinfeldt (M) är 52
procent.
Minst lika illa:
Av S-väljarna är det 49 procent som tror på Sahlin. Att jämföra med de 97
procent av moderatväljarna som tror på Reinfeldt ...
Felet är inte bara Sahlins.
Partiet söker – famlar – efter en förnyad politik. Övriga partitoppar, som
Thomas Östros och Sven-Erik Österberg, är rätt färglösa. Det var partiet
som, obegripligt nog, tvingade Sahlin att ta in Lars Ohly (V) i
samarbetsvärmen.
Nu fordras socialdemokratisk tydlighet.
Visionerna fanns där i talarstolen. Om jämlikhet. Solidaritet. Ett tiotal
gånger nämnde hon ordet klyftor, de som ”arbetslöshetsalliansen” nu skapar.
Sahlin gör ”Möjligheternas land” till sin paroll.
Bristen ligger nog inte lika mycket i visionerna som i konkret, trovärdig
politik. Partiet behöver, som tidskriften Arenas chefredaktör Per Wirtén
påpekade nyligen, passionerade reformister.
På vissa punkter var Mona Sahlin tydlig i sitt programtal.
”Vi skall aldrig mer förlora initiativet när det gäller jobben”, sade hon igår
igen. Jobb, jobb, jobb. Här ligger, inte oväntat, tyngdpunkten under
Jobbkongressen.
Sahlin kräver fokus också på kunskap. Hon vill bort från flumskolan.
Inför kongressen, partiets högsta beslutande organ, brukar partiledare, även
den buffligaste, anlägga en ödmjuk ton. Ändå verkade Sahlin vilja förmedla
att hon inte accepterar några tokstollekrav i Älvsjö. Som att korta
arbetstiden – ”varje arbetad timme behövs”. Eller att höja ersättningsnivån
i a-kassan över 80 procent. Eller förbjuda vinst i välfärden.
Toppstyrning? Som på företrädaren Göran Perssons tid?
Nej, sade Sahlin på en presskonferens igår. Hon toppstyr inte partiet. Hon
bara ”vågar” prioritera.
Strid kan väntas på kongressen om a-kassa, friskolor, skatter och
föräldraförsäkring. Men det verkar som om ombuden är införstådda med att
partiet inte har råd med en än värre stukad partiledare.
Så fram till söndag lär det bli en hel del konkret S-politik. S som i Sahlin.
Det kan ge henne självförtroende och stadga. Som hon så väl behöver.
Många lever än idag med bilden av Sahlin som en slarvig Tobleroneätare.
Lägg därtill Göran Perssons ord om att hon är en god kommunikatör, men
”teoretiskt och intellektuellt, så är det ju väldigt tunt”.
Nog svajar det ibland.
I en viktig linjeartikel i senaste numret av S-tidskriften Tiden skriver
Sahlin: ”När jag tillträdde för drygt tre år sedan ...” Hon tillträdde i
mars 2007. Valet 2010, skriver hon, blir både tufft och jämt, inte ”tufft
och jämnt”.
Bagateller, visst. Men trovärdighet i helheten kräver trovärdighet i
detaljerna.
En tydligare politik är nödvändig för Mona Sahlin. Om än inte tillräcklig.