I normala fall hade det varit enkelt att avfärda protester mot höjda löner med
argumentet att det är en fråga för SEB:s aktieägare och styrelse. Anser
ägarna med Marcus Wallenberg i spetsen att deras VD är värd två nya miljoner
behöver gemene man inte bry sig.
Men nu är det inte ”i normala fall”.
När staten – alltså skattebetalarna – i en tuff tid ställer upp med
bankgarantier, som även SEB vinner på, är agerandet i banksektorn hela
folkets angelägenhet. Hårda omdömen var naturliga.
Provocerande.
Stötande.
Korkat.
Som Svenska Dagbladets Fredrik Braconier skrev igår väckte det bristande
omdöme som SEB visat i löneärendet frågor om hur det är ställt med
kompetensen i övrigt.
Samtidigt fanns det i protesterna väl opportunistiska inslag. Så även i
Braconiers analys: ”Annika Falkengren kunde inte klara sig på 7 miljoner
kronor om året utan den fasta lönen höjdes till 9 miljoner.”
När blev en svensk löneförhandling en fråga om vilken nivå den anställde kan
överleva på? Vart tog resonemang om utbud och efterfrågan vägen? Ordet
arbetsmarknad innehåller bokstäverna m-a-r-k-n-a-d av en anledning.
Lite mindre populism i protestkören hade inte skadat.
Men protesterna ledde till slut till lite mer populism inom SEB. Det var
nödvändigt.