Självmålsmannen

Alla älskar en fajter.

Alla älskar en Comeback Kid.

Men älskar alla Håkan Juholt?

Förmodligen inte.

Det segdragna tvådagarsmötet med Socialdemokraternas mäktiga inre krets, verkställande utskottet, VU, ledde igår till att partiordföranden Juholt – sitter kvar.

Han vägrar uppenbarligen att ge spelet förlorat.

Kämpa kan han, alltså. Avgångskraven har haglat omkring honom och han har halsstarrigt hävdat att stadgarna gäller:

En S-kongress har valt honom och bara en S-kongress kan avsätta honom.

Fascinerande. Hur är han funtad?

Att Sven-Erik Österberg, tungt namn i VU, igår sade att det handlar mer om förtroende än stadgar hjälpte inte.

Kan Juholt överleva som partiledare fram till valet 2014?

Omöjligt är det inte. Ändå är chansen, eller risken, ganska liten.

Ett parti kan stå ut med rätt mycket.

Ett parti kan leva med en ordförande som ligger lite för långt till vänster eller höger, som har utseendet emot sig, som svamlar ibland, som är svag i TV eller dålig på engelska.

Men ett parti kan inte tolerera att ledas av en driftkucku.

Under Håkan Juholts knappa tio månader som partiledare har skämten om Socialdemokraterna ökat i takt med ledarens fadäser.

Det hånas och det flinas.

I onsdags, under partiledardebatten i riksdagen, satt Fredrik Reinfeldt (M) och Jan Björklund (FP) och kluckade av skratt när Juholt talade, skriver Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus.

Om det ändå enbart hade varit politiska motståndare ...

Juholt är en jovialisk man. Han äger förmågan att med inlevelse och god retorik elda en hemmapublik. Han är populär bland många S-gräsrötter.

Men.

Håkan Juholt är mannen som gett det politiska självmålet ett ansikte. Strömmen av felaktigheter, konstigheter och motsägelser verkar inte ha något slut.

Det är lätt att förstå Jonas Karlsson, S-ordförande i Örebro län, ett av de distrikt som på fredagen öppet deklarerade att det inte längre har förtroende för Juholt:

”Detta har nått vägs ände.”

Somliga säger att det är mediernas fel. Att det hela handlar om ett drev regisserat av borgerliga och liberala ledarsidor.

Nej.

Hyresersättningarna.

Libyenkrumbukterna.

Historien om a-kassehöjningen som försvann ur S-budgeten och kom tillbaka.

Turerna kring Ilmar Reepalus medborgarskapsförslag.

Påståendena om en insmugglad tryckpress till Solidaritet i Polen.

Den befängda anklagelsen att regeringen har lagt om försvarspolitiken ihop med Sverigedemokraterna.

Ursäkta en liberal ledarskribent, men Juholts fadäser framstår som Palmes Harvardaffär, Feldts löntagarfondsklotter, Friggebos We shall overcome i Rinkeby Folkets Hus och Maud Olofssons ord om Hitlers ”tokigheter” – tillsammans, samtidigt.

Medierna har, självfallet, granskat Juholt. Men de har i vissa fall snarast hållit igen, kanske av något slags respekt för demokratin och den politiska värdigheten.

Men Tage Erlander då, han var också uträknad.

När Per Albin Hansson hastigt dog 1946 efterträddes han av Erlander, som först sågs som en oerfaren nödlösning. Erlander kom igen och blev en landsfader.

Det saknas inte paralleller till Juholt.

”Min chans ligger just i att jag systematiskt nedvärderas”, skrev Erlander i sin dagbok i oktober 1946.

Jämförelsen bär emellertid inte särskilt långt.

Erlander hade omdöme och ödmjukhet, han var intellektuell och Lundatiden gjorde honom välutbildad, han omgav sig med kloka medarbetare.

Först stretade Erlander emot. Han ville inte ta över. Han sade nej till att kandidera mot tungviktare som Gustav Möller och Ernst Wigforss. Men Erlander har vittnat om att bland andra Per Edvin Sköld sade ifrån:

”Erlander kan inte få vägra ... Erlander får helt enkelt böja sig för partiets vilja.”

Tage Erlander fick inte vägra kliva på.

Får Håkan Juholt vägra kliva av?

Frågan är om någon S-ledare – Erlander, Palme, Carlsson, Persson, Sahlin – ens kunnat drömma om att bidra till att splittra och sarga sitt parti på detta sätt.

Fajtern Juholt kan inte räkna med att bli älskad inom rörelsen.

Och alla andra – alla de som för politikens och demokratins skull vill se en tydlig och stark opposition som kan sätta press på regeringen – de kan nog hålla inne med sina kärleksförklaringar.

Författare: Henrik Bredberg
Publicerad 20 januari 2012 20.30
Uppdaterad 21 januari 2012 00.05

Henrik Bredberg
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu