Det hade varit en mer än välkommen nyhet, i första hand givetvis för Schibbye
och Persson. Dessutom en rejäl triumf för Sjöstedt.
Men, nej, en V-märkt frigivning hade inte varit en mardröm för den borgerliga
regeringen eller ens för utrikesminister Bildt (M), i vars panna
vänsterdebattörer ser Afrikas horn växa ut. Carl Bildt är sannolikt
politiskt förslagen nog för att kunna ta åt sig en del av äran av ett
frisläppande.
Jonas Sjöstedt har säkert goda internationella kontakter, inte minst gamla
marxist-leninist-kompisar, också i Afrika. Han har suttit i
Europaparlamentet och varit politiskt aktiv i New York, hans hustru är
diplomat.
Det är inte heller omöjligt att hans informella kontakter kunnat ge resultat.
Men att Sjöstedt aldrig berättade för utrikesdepartement att han bejakade
sina afrikanska vänners framstöt om att inför företrädare för den etiopiska
regeringen vädja för svenskarna, det tyder på sviktande omdöme.
Det har Sjöstedt förmodligen insett.
I gårdagens DN angrep han den svenska regeringen för ett alltför svagt språk
mot regimen i Addis Abeba och han medgav sin privatdiplomatiska praktik.
Senare under torsdagen var V-ledaren försiktigare. Till TT sade Sjöstedt att
han inte har någon direkt kritik mot hur UD skött fallet med de två
svenskarna och att han skulle ha informerat UD om hans kontakter gett något
resultat.
Privatdiplomati är problematisk.
Om tyst svensk diplomati plötsligt kolliderar med en annan tyst svensk
diplomati kan resultatet bli ett larmande på hög nivå.
Och vilka förvecklingar skulle inte kunna uppstå om Etiopien får för sig att
Sjöstedts ”utsända” har mandat att förhandla för Sveriges räkning?
Förlorarna skulle kunna bli de svenska journalister som borde ha fått komma
hem för länge sedan.