I en stort uppslagen artikel förmedlade journalisten och författaren Donald
Boström en variant av en antisemitisk klassiker, juden som rövar bort barn
och stjäl deras blod. Boström lät förstå att Israel plundrar unga
palestinier på deras inre organ. Läs Mats Skogkärs internationellt
uppmärksammade ledare med rubriken ”Antisemitbladet” på Sydsvenskans
ledarblogg (blogg.sydsvenskan.se/snallposten).
De sorgliga aspekterna tycks bara bli fler och fler.
För det första bestod Boströms alster av ett sammelsurium av rykten, lösa
trådar och antisemitiskt tankegods. Det är illa nog i sig.
För det andra håller inte Aftonbladets försvar för publiceringen. I israeliska
Haaretz nätupplaga säger AB:s kulturchef Åsa Linderborg att ”det finns inga
fakta där som är oriktiga”. Nej, men så finns det inte heller några fakta
överhuvudtaget i Boströms artikel som underbygger de allvarliga
beskyllningarna.
För det tredje innehåller de befogat skarpa omdömena i svenska och
internationella medier märkliga inslag.
Den israeliska regeringen rasar och talar om en artikel som ”skämmer ut svensk
demokrati och hela den svenska pressen”.
Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald.
Aftonbladet bör skämmas, inte all blågul press.
Ännu konstigare framstår kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör
Elisabet Borsiin Bonnier. Aftonbladetartikeln är, skriver hon på ambassadens
hemsida, ”lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för
israeliska medborgare”.
Motbjudande, absolut. Men sedan när är det regeringens uppgift att via
ambassadörer tala i alla svenskars namn och recensera publiceringsbeslut i
en självständig presskår?
Våga tro på pressfriheten och en öppen debatt. Även när enskilda redaktörer
tar dumma och osmakliga beslut.