Och ändå.
Borde inte facket utnyttja de chanser till löntagarinflytande som det egna
ägandet ger?
Istället tackar AMF Pension, till hälften ägt av LO, nej till platser i
valberedningar i börsföretag som Nordea, SEB, SSAB och Electrolux.
Att facket inte utnyttjar sitt ägarinflytande i SEB – Wallenbergs bank – är
anmärkningsvärt. Det är inte konstigt att IF Metall-basen Stefan Löfven gick
i taket i Svenska Dagbladet i förra veckan.
AMF Pension, en jätte som förvaltar 326 miljarder kronor åt 3,8 miljoner
kunder, försvarar sig med att bolaget väljer att sitta i de valberedningar
där man anser sig kunna göra skillnad.
Det finns andra sätt att uttrycka saken.
Att fly från sitt ansvar.
Löntagarfonder var och är en dålig form av fackligt inflytande. Men när facket
väl äger ett bolag bör det, precis som alla andra ägare, ta sitt ägaransvar.
Nu skall det sägas att signalerna från LO inte går i en och samma riktning.
I Dagens Industri igår berättade vice ordförande Per Bardh att LO håller på
att ta fram en facklig ägarstyrningspolicy. LO har, menar han, inte
tillräckligt utnyttjat sin maktpotential i näringslivet.
Nej, det tål att sägas.
Snart tågar Wanja Lundby-Wedin förbi på första maj igen, bland plakat om
bonusfestande direktörer och det ansiktslösa kapitalets makt. Då bör tanken
gå till LO-basens missade möjligheter.