KD-ledaren bör dock inte så lätt få komma undan med sitt generalangrepp på statsindividualismen, som med rötter i 1800-talet är djupt förankrad i den svenska modellen.
Att staten och individen står i direkt förhållande till varandra, i rättigheter som i skyldigheter, gör individen stark.
Det är enkelt att som Hägglund måla upp ”staten” och ”individualismen” som två närmast onda ting. Men det blir bisarrt när Hägglund påstår att statsindividualismen skapar ensamhet, brist på mening och psykisk ohälsa hos unga.
Inget fel i att familjen eller församlingen har stor betydelse i en människas liv – samhället är större än staten. Ändå:
När den sjuke eller arbetslöse inte tvingas lita till släktens välvilja. När gamla inte är hänvisade till sina barns omsorg. När en kvinna inte måste stanna hos en man för att bli försörjd.
Det är då frihet byggs.
Ovanpå denna frihet kan sedan gemenskap utvecklas, gemenskaper utan oönskade beroenden.