Där Lenin lever

TALLINN.

När den ryske ambassadören, som i tisdags bojkottade estländarnas fredshögtid, på onsdagen kom med en krans till bronsstatyn blev det smått kaotiskt. Men det var inte demonstranter eller poliser som trängde sig fram. Det var fotografer och journalister.

Tallinn surrade av rykten igår. Kanske skulle nya protester, nya upplopp, äga rum när det mörknade den 9 maj, den dag då ryssar firar andra världskrigets slut.

När personer ur den ryskspråkiga minoriteten hedrar ryska patrioter och protesterar mot upplevda orättvisor i dagens Estland tänker många estländare på något helt annat:

Sovjetkommunism. Ockupation. Förtryck. Deporteringar.

Historien lever i högsta grad i Estland. På gott och ont.

I jämförelse framstår Sverige som skrämmande naivt och sömnigt.

På DN Debatt igår kom ännu en påminnelse. Anders Hjemdahl och Camilla Andersson, som startat en förening för upplysning om kommunismen, redogjorde för en Demoskopmätning bland tusentalet svenska skolelever i åldrarna 15–20 år:

Hela 95 procent känner till Auschwitz, men 90 procent känner inte till Gulag. 22 procent anser att kommunism helt eller delvis är ett demokratiskt styrelseskick och 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat globalt välstånd.

Historikern Kristian Gerner, professor i Lund, har skrivit ett kärnfullt förord till studien. Där gör han klart att historiens lärdomar finns i det konkreta:

Kommunismen har i praktiken lett till ”långtgående militarisering av samhällslivet, utarmning av naturmiljön, slöseri med råvaror, ineffektivt jordbruk, terror mot enskilda, åsiktskontroll och materiell nöd”.

Utbytet mellan Sverige och till exempel Estland skulle nog behöva utökas.

Det är 405 kilometer mellan Tallinn och Stockholm, inte 405 ljusår.

Henrik Bredberg