Kryddstarkt på Lilla torg

Nu utlovas smaksensationer av annat slag.

Vid en presskonferens idag presenteras den nya centeravdelningen Lilla Torg (c), som tydligen skall läsas Lillatorgcentern. Den påstås bli en ”extra krydda” i Malmös politiska debatt.

Det är, i princip, aldrig fel med nya initiativ för att skaka liv i debatten och diskutera politiska frågor med nya perspektiv.

Och centern har under Maud Olofssons ledning utvecklats i en spännande riktning – från att vara ett intresseparti för bidragsglada bönder mot att bli ett mer öppet, nyfiket och ideologiskt vaket parti. Att DN inför valet 2006 utnämnde centern till ”det socialliberala alternativet i svensk politik” väckte såväl stolthet i Olofssons närmsta omgivning som lätt panik i folkpartiet.

Det råder heller ingen tvekan om att centern behöver en uppryckning i Malmö. Partiets resultat i de tre senaste kommunalvalen talar ett tydligt språk:

1,08 procent år 1998 följdes av 0,9 procent 2002 och 1,79 procent 2006. Inte ett enda centermandat i Malmö¿

Frågan är dock i vilken mån detta vakuum kan fyllas av Lilla Torg (c), som tycks sträva efter att bli en nyliberal lillebror till Stureplanscentern i Stockholm och Avenycentern i Göteborg.

Enligt Laszlo Varga, ordförande för den nya c-avdelningen, är en kärnfråga att låta ”privata nybyggnationer få sätta marknadshyror”.

Intressant. Fler hyresrätter behöver byggas och en friare hyressättning skulle mycket väl kunna bidra till det. Men få politiker vill och vågar ta det kontroversiella ordet marknadshyror i sin mun. Häromveckan blev det rubriker när moderaternas gruppledare i riksdagen, Lars Lindblad från Bjärred, slog fast att m svängt och numera säger blankt nej till marknadshyror, eftersom en sådan politik ”har sänt dåliga signaler till medborgarna”.

En annan kärnfråga för Lilla Torg (c) är att en dynamisk stad som Malmö skall bli ”en självförsörjande kommun” och inte ta emot så kallad Robin Hood-skatt.

Som vision, absolut. Men till saken hör att Malmö, enligt SCB, är den kommun som i fjol tog emot mest pengar från det kommunala utjämningssystemet: ungefär 2,7 miljarder kronor, vilket motsvarar nästan 10 000 kronor per invånare. Sådana summor snyter inte heller renläriga och budgetoptimistiska nyliberaler ur näsan.

En krydda?

Jo, för all del. Men kanske i magstarkaste laget för att locka de väljare partiet drömmer om.

Henrik Bredberg