Sverige i skamvrån

I en stort uppslagen artikel förmedlade journalisten och författaren Donald Boström en variant av en antisemitisk klassiker, juden som rövar bort barn och stjäl deras blod. Boström lät förstå att Israel plundrar unga pale­stinier på deras inre organ. Läs Mats Skogkärs internationellt uppmärksammade ledare med rubriken ”Antisemitbladet” på Sydsvenskans ledarblogg (blogg.sydsvenskan.se/snallposten).

De sorgliga aspekterna tycks bara bli fler och fler.

För det första bestod Boströms alster av ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods. Det är illa nog i sig.

För det andra håller inte Aftonbladets försvar för publiceringen. I israeliska Haaretz nätupplaga säger AB:s kulturchef Åsa Linderborg att ”det finns inga fakta där som är oriktiga”. Nej, men så finns det inte heller några fakta överhuvudtaget i Boströms artikel som underbygger de allvarliga beskyllningarna.

För det tredje innehåller de befogat skarpa omdömena i svenska och internationella medier märkliga inslag.

Den israeliska regeringen rasar och talar om en artikel som ”skämmer ut svensk demokrati och hela den svenska pressen”.

Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald. Aftonbladet bör skämmas, inte all blågul press.

Ännu konstigare framstår kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier. Aftonbladetartikeln är, skriver hon på ambassadens hemsida, ”lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för israeliska medborgare”.

Motbjudande, absolut. Men sedan när är det regeringens uppgift att via ambassadörer tala i alla svenskars namn och recensera publiceringsbeslut i en självständig presskår?

Våga tro på pressfriheten och en öppen debatt. Även när enskilda redaktörer tar dumma och osmakliga beslut.