Näringsminister Mod Olofsson

Løseth avsåg att det är spännande i skärningspunkten mellan politik och kommersialism. Som i statliga Vattenfall. Han har jobbat förr i detta gränsland, i norska Statkraft och Statoil, där politiska mål och lönsamhetskrav möts.

En skicklig balansgång krävs och det är näringsminister Maud Olofsson (C) som först måste klara av den.

Hittills har regeringens turer kring Vattenfall inte ingett förtroende. Ett exempel är att Olofsson först sade att avtalet om skadeståndsansvar vid kärnkraftsolyckor i Tyskland inte var acceptabelt, för att sedan göra helt om. Nu betraktar regeringen det som ”inte bara rimligt utan självklart att Vattenfall tar ett fullt ansvar för sin verksamhet”.

Olofsson kräver inte lite. Hon vill att Vattenfall ger ägaren, staten, högre ekonomisk avkastning och intar en vassare roll i omställningen till förnyelsebar energi.

God lönsamhet och en pådrivande roll i klimatarbetet bör gå, måste gå, att förena. Åtminstone på sikt. Gröna lösningar tillhör framtiden. Men hur formuleras detta i de tydligare ägardirektiv som alla nu efterlyser?

Få erkänner att kortsiktiga lönsamhetsmål kan krocka med krav på att Vattenfall är denna politiskt dirigerade spjutspets in i framtiden. Om kol och gas ger goda inkomster, men sägs tillhöra en fossil gårdag, vad går först – vinsten eller större investeringar i sol-, vind- och vågkraft?

Frågan är om det politiska modet finns att peka med hela handen i den gröna riktningen.

Hursomhelst tycks det politiska modet, och viljan, saknas att säga stopp när debatten går överstyr.

Det blev ett fasligt liv efter uppgifterna om att Vattenfall övervägt att sälja sitt elnät i Sverige för att kunna köpa brittisk kärnkraft.

Att sälja elnät har framställts som något oerhört, nära nog landsförräderi. Miljöpartiet har begärt en extra riksdagsdebatt. Längst gick nog fackförbundet Sekos ordförande Janne Rudén, som sprutade invektiv.

”Det är åt helvete.” Att sälja distributionsnät ”är hål i huvudet på någon” och ”ett rån mot svenska folket”, sade Rudén enligt TT.

Nu kan det visst finnas skäl för staten att behålla kontroll över viktiga delar av landets infrastruktur.

Men:

Det svenska stamnätet, ”elmotorvägarna”, ligger redan i statliga Svenska Kraftnät. Vad gäller region- och lokalnäten äger Vattenfall omkring
120 000 kilometer elnät, vilket är mindre än Eons cirka 125 000 kilometer. Och Eon, stort på elnät i Skåne, är internationellt ägt med ungefär 70 procent av ägarna i Tyskland. Är det också ”hål i huvudet” och så uppenbart till men för skåningarna?

Øystein Løseth har rätt. Med alla överdrifter och politiska pajkastningar kan debatten om eljätten bli för spännande.

Maud Olofsson måste visa mod.

Antingen gör hon Vattenfall till en verkligt effektiv offentlig lots in i det gröna uthålliga samhället, vilket kortsiktigt kan kosta.

Eller ser hon Vattenfall som vilket energiföretag som helst och sätter upp det på statens säljlista.