Hundra år av perfekt demokrati

Och så följer en harang om hur förunderligt vist det mesta är ordnat just i lilla Sverige.

Denna bild av självtillräcklighet rymmer rätt stora korn av sanning.

Kanske bidrar det till att utredning efter utredning om Sveriges valsystem bara leder fram till kosmetiska förändringar.

Som nu senast. Grundlagsutredningens kompromiss nådde inte mycket längre än till ett förslag om att sänka personvalsspärren från 8 till 5 procent i riksdagsvalet.

Därför syresätts debatten på ett uppfriskande sätt när en statsvetare rör om i författningsgrytan.

I den lilla boken Valsystem (SNS Förlag) visar Jörgen Hermansson, professor i statsvetenskap i Uppsala, prov på kreativ otålighet. Efter en rätt träig genomgång av olika länders valsystem kommer han, två sidor från slutet, fram till sitt inte ointressanta förslag:

”Vi borde än en gång åtminstone överväga att införa en version av det tyska valsystemet med två röster.”

Det finns ett grundläggande vägval. Antingen ger valsystemet väljarna god möjlighet till ansvarsutkrävande, tydliga valutslag och ett närmare förhållande till de folkvalda. Som i majoritetsval – alla valkretsens mandat tillfaller vinnande parti. Eller så strävar systemet efter ”rättvis” representation. Som i Sveriges strikt proportionella valsystem.

Folkmakt eller politisk jämlikhet, sammanfattar Hermansson, som i nästa andetag lyfter fram det tyska blandsystemet. Det går, menar han, att sno åt sig det bästa från två världar.

I en svensk tappning av det tyska valsystemet kunde väljarna få två röster var. En röst läggs på person, på en kandidat som får representera den egna valkretsen. Den andra rösten läggs på ett parti, och denna röst avgör hur mandaten totalt sett fördelas i riksdagen.

Låt säga 175 direktvalda riksdagsledamöter och 174 invalda i listval.

Hermansson lyfter fram två konsekvenser av ett tyskinfluerat valsystem. Dels skulle Sverige tvingas göra avkall på dagens strikta geografiska proportionalitet, dels skulle partierna bli tvungna att ge upp en del av kontrollen över personvalet.

Den första invändningen skulle knappast innebära några större problem. Bekymret är snarast att riksdagsledamöter betraktas som röstboskap av sina respektive partiledningar. Enskilda ledamöter har litet utrymme att sticka ut. Lyssna bara på Anne-Marie Pålsson (M) från Lund som hoppar av i protest mot att den enskilda riksdagsledamoten gjorts så lättviktig.

Inte heller den andra invändningen avskräcker. Hela personvalet var ju tänkt att förflytta makt från parti till väljare – även om reformen mest har varit en läpparnas bekännelse från politikerna.

Nog är det klokt att vara försiktig med konstitutionella reformer. Förändring för förändringens skull bör undvikas.

Men grunden för det svenska valsystemet lades fast i den sekelgamla kompromiss som innebar att högern accepterade allmän och lika rösträtt för män mot att proportionella val infördes istället för majoritetsval. Den tillämpades första gången i valet 1911.

Tradition i all ära, valsystemet är i princip 99 år gammalt. Är det modernt nog?

In Sviden, vi knew bäst redan för one hundred years ago.