Frågan ställs just nu på sin spets i Staffanstorp, där kommunen valt att
bestrida ett skadeståndskrav från Skolinspektionens barn- och elevombud,
Beo. Striden gäller en lärare som gått emellan och gett en trettonårig elev
en ”klatsch” på kinden för att hindra honom från att ge sig på en
klasskamrat.
Enligt Beo utgjorde klatschen en kränkning av eleven. Enligt kommunen handlade
det om nödvärn.
Ett klargörande är angeläget.
Lärarnas uppgift är svår nog som den är. Som lärare har man ansvar för
eleverna och en skyldighet att ingripa. I det aktuella fallet fanns en risk
att den klasskamrat som eleven i fråga gett sig på skulle komma till skada.
Självklart måste läraren i ett sådant läge våga agera – även fysiskt om så
krävs.
Samtidigt: skolagan vill ingen ha tillbaka. Barn skall inte riskera stryk vare
sig hemma eller i skolan. Det finns en gränslinje som måste dras. Den måste
dras tydligt och klart, men också med en viss känsla för läraryrkets
realiteter.
Beo menar att läraren i Staffanstorp gjorde rätt som ingrep, men att hon borde
ha gjort det på annat sätt.
Kanske det. Men det är möjligen lättare att se för den som i lugn och ro
överväger saken vid sitt skrivbord än för den som måste handla sekundsnabbt
när känslorna i klassrummet svallar.
En skola där lärare inte längre vågar ta i eleverna av rädsla för att
polisanmälas är inte en trygg miljö för någon.
Allra minst för eleverna.