Stationen ligger vackert, 50 meter från Bosporens strand med utsikt över den
intensiva fartygstrafiken över och genom sundet som både skiljer Europa från
Asien och förbinder Svarta havet med Medelhavet, via Marmarasjön.
Från kajen avgår färjorna till Europa. En kort båtfärd och några minuters
promenad bort ligger stadens andra stora järnvägsstation, Sirkeci, en gång
slutstation för den klassiska Orientexpressen.
Härifrån går de internationella förbindelserna norr- och västerut, mot Sofia
och Belgrad, och därifrån vidare mot Budapest, Wien och andra europeiska
städer.
Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har hittills odlat relationerna
både västerut och österut.
I parlamentsvalet för en knapp vecka sedan fick Erdogans parti AKP mandat att
leda landet en tredje mandatperiod. Med 49,9 procent av rösterna och 326 av
550 platser i parlamentet kan partiet fortsätta den omvandling av det
turkiska samhället som inleddes då partiet kom till makten 2002.
Frågan är i vilken riktning.
Många oroas över Erdogans allt tydligare tendenser till maktfullkomlighet, och
även människor som stödjer AKP uttrycker lättnad över att segermarginalen
inte blev ännu större än den blev.
Utsikterna till ett framtida EU-medlemskap har varit en stark drivkraft bakom
de senaste årens demokratiska reformer. Men tålamodet med EU börjar tryta.
För varje steg Turkiet tar mot att klara EU:s krav tycks målsnöret flyttas
längre och längre bort.
Soli Özel, professor i internationella relationer vid Kadir Has-universitetet
i Istanbul och kolumnist på tidningen Habertürk, pekar på en talande
förändring i Erdogans budskap jämfört med valrörelsen 2002:
”2002 var hans främsta budskap ’vi kommer att driva EU-projektet’, den här
gången har han inte nämnt det överhuvudtaget.”
Till det svalare turkiska intresset för EU bidrar möjligen också den
avgrundsdjupa ekonomiska kris som hemsöker eurolandet Grekland.
Turkiets ekonomi växer så det knakar.
Özel menar, då jag möter honom på Habertürks redaktion, att det nuvarande
”komaliknande” tillståndet i förhandlingarna strider mot både EU:s och
Turkiets intressen.
Men han störs när människor frågar om Turkiet är på väg att vända EU ryggen:
”När såg Turkiet senast Europas ansikte och inte dess rygg?”
Ett turkiskt medlemskap skulle ge EU landgräns mot Syrien, Iran, Irak,
Armenien och Georgien. Det är onekligen en utmanande tanke.
Med tusentals syriska flyktingar som just nu strömmar över gränsen, på flykt
undan al-Assadregimens brutala övergrepp, kan en sådan landgräns framstå som
mindre attraktiv. Men EU har samtidigt ett starkt intresse av att främja en
fredlig och demokratisk utveckling i regionen. Och då är Turkiet en
nödvändig partner.
Europa behöver Turkiets mjuka makt lika mycket som Turkiet behöver Europas.