Ett lovvärt initiativ kan tyckas: 38 cyklister dödades i trafiken i fjol,
många till följd av skallskador.
Enligt Vägverket skulle antalet dödsolyckor bland cyklister kunna halveras
med en allmän hjälmlag. I länder där liknande lagar införts har antalet
skallskador vid cykelolyckor minskat med upp till 70 procent.
Så varför inte? Att ta på cykelhjälm när man skall ut i trafiken verkar vara
smart.
Ändå är det förvånansvärt få som gör det.
Malmöborna tillhör de allra sämsta: bara en av tio cyklister bär hjälm i
Malmö, mot tre av fyra i Stockholm.
Några goda skäl att inte använda hjälm finns inte. Vi som slarvar gör det av
lättja och fåfänga.
Samtidigt finns det principiella invändningar mot en utökad hjälmlag.
En är att staten inte bör lagstifta om sådant som bara berör individen
själv. Människor bör själva få ta ställning till vilka risker de vill
utsätta sig för, så länge det inte går ut över någon annan.
Mot detta kan hävdas att de flesta redan accepterar både bilbälteslag och
hjälmtvång på moped och motorcykel.
Möjligen skulle man också kunna hävda att onödiga skallskador inte bara
berör individen själv; de belastar också sjukvården.
Det finns emellertid många riskabla aktiviteter som människor ägnar sig åt:
skidåkning och hemmasnickeri à la Martin Timell, för att nämna några.
Kanske kan antalet olyckor minskas med hjälmtvång även för skidåkare och med
obligatorisk utbildning för att få hantera en cirkelsåg.
Någonstans finns en gräns för hur långt lagstiftarens omsorg om medborgarnas
väl och ve får sträcka sig. Staten skall inte vara kycklingmamma åt vuxna
människor.
En annan invändning är att lagar måste upprätthållas. Att införa regler i
rent opinionsbildande syfte riskerar att urholka respekten för lagen.
Frågan är dock om det är en rimlig prioritering att polisens resurser skall
ägnas åt att jaga barhuvade cyklister.
Magnus Jiborn