Några kompisar hade pratat om detta på rasten. De hade sett en film på
internet där det framgick att undergången var schemalagd till december om
tre år.
”Jag sa att jag inte trodde på det, men om det är en film vet man ju inte vad
man skall tänka.”
Filmen var en trailer för den amerikanska katastroffilmen 2012, i regi av
Roland Emmerich, som har världspremiär idag. Trailern spreds på nätet för
ett år sedan, som ett slags gerillamarknadsföring, och är suggestivt
maskerad till en varning för en världsomspännande konspiration i syfte att
dölja att vår planets dagar är räknade:
”Hur skulle världens regeringar förbereda 6 miljarder människor för jordens
undergång? Det skulle de inte. Ta reda på sanningen. Sök på Google: 2012.”
Den som följer uppmaningen finner en uppsjö kvasivetenskapliga
domedagsprofetior som baseras på föreställningen att den 21, eller möjligen
23, december 2012 markerar slutet på en 5 125 år lång skapelsecykel i
mayafolkets kalender.
I filmen 2012 får huvudpersonerna i klassisk Hollywoodanda fly för livet medan
jordskorpan kollapsar omkring dem och gigantiska tsunamivågor ödelägger
världen. Det blir säkert spektakulärt. Och lukrativt.
Reklamkampanjen har dock kritiserats för att exploatera och underblåsa rädsla
och ångest, inte minst hos barn. Med viss rätt. En del av de hemsidor man
hamnar på om man följer uppmaningen att googla tar den påstått förestående
apokalypsen på största allvar.
Undergången har lockat och skrämt i alla tider, även om dess skepnad skiftat
genom åren. Själv växte jag upp i skuggan av det oundvikliga framtida
kärnvapenkriget mellan öst och väst – som förblev oundvikligt ända tills
världsordningen oväntat kastades över ända en novemberdag 1989, och världens
dystra öde med ens framstod som mindre självklart.
Dagens barn växer upp med klimathotet som en svart skugga vid horisonten.
Frågan är hur de påverkas. Blir de engagerade – eller passiviserade – av
alla larmrapporter?
Och nu 2012. Vågar man hoppas på att domedagens förtroendekapital skall vara
slutgiltigt förbrukat på julaftons morgon det året?
Det är fler än filmskapare som kan lockas att slå mynt av folks rädsla.
Häromdagen blev jag uppringd av en läkare som ville diskutera hur ”ni inom
medierna” skildrar riskerna med den pågående influensavaccineringen.
Han var djupt kritisk till vad han uppfattade som oansvarig
skrämselpropaganda, hårdvinklade rubriker och uppblåsta hotbilder: ”Ni
granskar och kritiserar oss i vården när vi gör misstag, vilket är helt
rätt. Är det inte dags för lite självkritik?”
Jo, säkert. Även om det inte existerar något sådant som ”ni inom medierna”. Vi
är hårda konkurrenter och hoppar mer än gärna på varandra när tillfälle ges.
Varje redaktion gör sina egna val och får stå för dem.
Och mediernas uppgift är inte heller att förmedla socialt nyttig information,
utan att kritiskt granska utan att snegla på konsekvenserna. Men visst finns
det rubriker, inte minst i kvällspressen, som tycks ha vridits till ett varv
extra av omsorg om lösnummerförsäljningen snarare än om sanningen.
I det nya medielandskapet är det viktigare än någonsin att läsa, lyssna och
titta misstänksamt.
Information finns i överflöd. Långt ifrån allt är att lita på.