Ilskan riktade sig mot regeringens, i Ohlys tycke, alltför försiktiga kritik
av Israels våld i Gazaremsan:
”Vi har en statsminister som inte kan ta orden folkrätt, mänskliga rättigheter
och fördömande i sin mun”, sade Ohly. ”Det är häpnadsväckande svagt.”
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svarade med att kritisera Ohly för att
tiga om Hamas del av skulden. Ohly medgav visserligen att våld mot civila
alltid är ett övergrepp, men räknade sedan snabbt ut att det är Israel som
är skyldigast och bör fördömas mest.
Den svenska Mellanösterndebatten tenderar att hamna där:
Vem bär skulden? Vem skall fördömas, bojkottas och isoleras?
Skyttegravarna grävs snabbt och djupt också i det svenska offentliga samtalet.
Mer konstruktivt än att kräva att regeringen tar ställning för eller emot den
ena eller andra parten är att fråga sig hur Sverige kan bidra till en
långsiktig lösning på konflikten. Den som alltför enögt tar ställning blir,
som statsministern påpekade i sitt anförande, lätt ”en del i den våldets
ideologi som säger att den egna partens våld är legitimt för att den andra
partens våld är så avskyvärt”.
Till föga nytta för dem som drabbas.
Magnus Jiborn