Att köpa upp hela årsskörden av egyptisk bomull till ett på förhand bestämt
pris höll i själva verket på att försätta hela hans gigantiska
affärssyndikat, M&M-bolagen, i konkurs. Bomullsbergen växte på kajerna och
ingen ville köpa dem.
Det hjälpte inte att tala om för manskapet på de amerikanska flygbaser där
Milo tjänstgjorde som mässofficer att syndikatet tillhörde dem alla – ”alla
har en andel” – och att det därmed låg i deras eget intresse att köpa Milos
bomull till överpris.
Det hjälpte inte ens att doppa bomullen i choklad och försöka sälja den som
godis.
”Ge upp, Milo”, sade hans vän Yossarian och sköt undan hans hand, ”Folk kan
inte äta bomull.”
Milo Minderbinder finns naturligtvis inte på riktigt. Han är en av
huvudpersonerna i Joseph Hellers klassiska roman Moment 22, en oöverträffad,
bitande satir över kriget, politiken och kapitalismen.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik är tyvärr inte någon satir. Den är verklig
även om den i många stycken tycks som hämtad ur en roman av Joseph Heller.
Till de allra mest bisarra inslagen hör sockerpolitiken. EU:s sockermarknad
är sedan länge helt och hållet genomreglerad. EU garanterar ett visst
minimipris på det socker som produceras, och dumpar sedan överskottet på
världsmarknaden med hjälp av exportstöd. Resultatet är att sockerpriset inom
EU idag är omkring tre gånger högre än världsmarknadspriset.
Höga skyddstullar håller sedan konkurrenter från andra delar av världen
borta.
För att balansera den så kallade ”marknaden” behövs sedan ett system med
produktionskvoter som detaljreglerar vem som får lov att producera hur
mycket socker.
Runt femton miljarder kronor kostar systemet skattebetalarna varje år.
Vad EU i praktiken gjort under 40 års tid är att köpa upp hela årsskörden av
socker i Europa till ett på förhand fixerat pris, och sedan lägga ner
ytterligare resurser på att prångla ut sockerberget till konsumenterna.
Om bomullsodling varit vanlig inom EU så ligger det nära till hands att tro
att det också hade funnits ett särskilt bidrag för att stödja marknaden för
chokladdoppad bomull.
Ungefär så absurd har situationen länge sett ut på sockermarknaden.
Nu är vissa förbättringar på gång. Sedan första juli råder nya, bistrare
tider för sockerindustrin.
Priset skall pressas, sockerproduktionen minska.
Världshandelsorganisationen, WTO, har tvingat EU att riva handelshinder och
släppa in sockerproducenter från andra världsdelar på marknaden.
Det är inte en dag för tidigt. Att med skattemedel subventionera europeisk
sockerexport, och därigenom förstöra marknaden för odlare i tredje världen,
samtidigt som dessa odlare med skyddstullar hindras från tillträde till den
europeiska marknaden, är fullständigt groteskt.
Reformen som genomförs kommer att vara smärtsam för industrin och
jordbruket. Fabriker kommer att läggas ner och människor att förlora jobbet.
Men felet är inte reformen i sig utan en bidragspolitik som fått en hel
samhällssektor att lida av sockersjuka.
I grunden är reformen långtifrån tillräcklig. Även fortsättningsvis kommer
sockerproduktionen i EU att styras av politiskt bestämda priser – om än
lägre – och produktionskvoter.
Det enda rimliga målet är en helt avreglerad marknad. Satir gör sig bättre i
romaner än i verkligheten.
Magnus Jiborn