Att skära eller inte skära

Debatten om omskärelse av pojkar har åter tagit fart efter läkarkritik mot rekommendationen från Sveriges Kommuner och Landsting att erbjuda omskärelse i offentlig regi i hela landet.

Att frågan är känslig visas av att Svenska Dagbladet igår valde att publicera två ledarartiklar i ämnet – en för och en emot:

”Har inte män – eller rättare sagt små pojkar – rätt till sina egna kroppar?” frågade Sanna Rayman.

”Ett förbud skulle innebära att judar och muslimer hindrades från att ’utöva sin religion’, som det heter i grundlagens skydd för religionsfriheten”, kontrade hennes kollega Paulina Neuding på samma sida.

I flera tidningar har de medicinska argumenten mot ingreppet ifrågasatts: forskningen visar att manlig omskärelse minskar risken för en rad sexuellt överförbara sjukdomar, däribland hiv, och därmed är medicinskt motiverad, sägs det.

Åberopandet av religionsfrihet kan synas väga tungt i ett liberalt samhälle. Men det är hälsofrågan som är avgörande, trots att majoriteten av alla omskärelser sker av religiösa motiv snarare än medicinska.

Om läkarkåren vore enig om att omskärelse skadar barnet är det svårt att se hur ingreppet skulle kunna motiveras i religionsfrihetens namn. Religionsfrihet innebär inte en frihet att skada andra.

Om det inte är skadligt är det svårt att se att religionsfrihet behövs som argument. Föräldrar har rätt att fatta en mängd beslut åt sina barn. Varför förbjuda något som inte är till skada – som möjligen till och med är nyttigt?

Om omskärelser tillåts är det däremot solklart medicinskt motiverat att de görs av kompetent vårdpersonal. Vem som skall bära kostnaden kan naturligtvis alltid diskuteras. Å ena sidan är det en sund princip att samhället bara bör subventionera ingrepp som görs av medicinska skäl. Å andra sidan är risken då att många barn istället utsätts för billigare kvacksalvare.

I det valet bör barnets bästa sättas främst.