Det som kallas fredsprocess är helt enkelt väldigt mycket process och väldigt
lite fred.
I dagarna har EU under utrikesminister Carl Bildts (M) ledning bidragit med
ytterligare några visdomsord på vägen. Unionen har enats om att Jerusalem
skall vara den framtida huvudstaden för en likaledes framtida palestinsk
stat.
Om detta innebär någon större förändring i sak kan diskuteras. Bildt vill ändå
kalla ministerrådets lätt omformulerade principuttalande tidigare i veckan
för ett ”betydande framsteg” och ett ”viktigt ställningstagande”.
Frågan är för vem.
En palestinsk stat bestående av Västbanken och Gaza med östra Jerusalem som
huvudstad är vad palestinierna erbjudits av Israel och avböjt. Mer än en
gång. Senast i september 2008.
Den senaste tiden har bilden av det erbjudande Israels förre premiärminister
Ehud Olmert då gav den palestinske presidenten Mahmud Abbas kompletterats
med en rad nya detaljer.
Enligt Jerusalem Posts nätupplaga, som i sin tur hänvisar till uppgifter i den
israeliska TV-kanalen Channel 10 i tisdags, rådde i stort sett enighet
mellan parterna om vilka områden i nuvarande Israel som skulle överlämnas
till palestinierna i utbyte mot de större israeliska bosättningarna på
ockuperad mark.
Israel skulle annektera 6,5 procent av Västbanken. Den blivande palestinska
staten skulle, efter landbytet, få en yta motsvarande 99,3 procent av
Västbanken och Gaza före sexdagarskriget 1967.
I en intervju i The Australian för två veckor sedan konstaterade Olmert att
Israel på så sätt skulle kunna behålla de stora bosättningar som utgör
förorter till Jerusalem, vars östra del skulle bli huvudstad i en palestinsk
stat.
”Även om jag var övertygad om att Jerusalem, historiskt och känslomässigt,
alltid kommer att vara det judiska folkets huvudstad, så var jag redo att
dela staden”, sade Olmert.
Västbanken och Gaza skulle enligt förslaget förbindas med en tunnel under
palestinsk kontroll. I erbjudandet till Abbas ingick också att Israel, som
en symbolisk gest, skulle ta emot 5 000 palestinska flyktingar.
Huvuddragen i Olmerts erbjudande har varit kända en längre tid och bekräftades
i allt väsentligt av Abbas i en intervju i Washington Post i slutet av maj.
Som förklaring till att budet – av allt att döma det förmånligaste någon
palestinsk ledare fått – avvisades sade Abbas:
”Klyftan var för stor.”
Vad en uppgörelse föll på den gången tycks i första hand ha varit kontrollen
av det känsliga området runt Tempelberget och Klagomuren i Jerusalem med
platser som anses heliga av såväl judar som muslimer och kristna.
Olmerts förslag gick ut på att denna del av staden inte skulle tillhöra
någondera sida utan administreras gemensamt av fem länder: Saudiarabien,
Jordanien, Israel, USA och den palestinska staten.
Intervjuad i TV-kanalen al-Jazira i mars i år avvisade den palestinske
förhandlaren Saeb Erekat alla tankar på att israelerna skulle ges något
inflytande över detta område:
”Det kommer de aldrig att få.”
Det har länge stått klart hur en tvåstatslösning i princip måste se ut. Och
svaret är påfallande likt det erbjudande Yassir Arafat fick men avvisade vid
Camp David år 2000. Eller den uppgörelse Ehud Olmert erbjöd Mahmud Abbas
förra hösten.
Men att ge palestinierna ett fredserbjudande de inte kan tacka nej till tycks
dömt att misslyckas.