Felet med heteronormen är enligt festivalens ideologer att den ”begränsar och
hindrar oss från att själva bestämma hur vi vill vara”.
Men även på Pridefestivalen har näsor känsliga för normer och normativitet
uppfattat obehagliga odörer.
I P1-morgon igår luftades kritik mot arrangemanget för att det skapar känslor
av utanförskap. Besökarna grupperar sig, mer eller mindre medvetet, utifrån
klass och kön. Landsbygdsbor söker samhörighet med andra lantisar.
Storstadsbor finner varandra. Unga dras till jämnåriga, de äldre håller sig
på sin kant.
Normalt så det förslår.
”Kanske kan det vara så att vi har skapat oss en norm i HBTQ-samhället att
killarna skall vara de glammiga glitterbögarna och party och fest, och
tjejerna är feministflatorna som skall gå på föreläsningar”, resonerade en
kritisk röst i reportaget.
Och medan många tycker att festivallivet är en fest oroas Felix König,
förbundsordförande i RFSL Ungdom, av det ymnigt flödande ölet:
”Stockholm Pride stänger ute personer som inte gillar alkohol”, skriver han i
en debattartikel i Svenska Dagbladet på nätet.
Med risk för att slå in en dörr som redan står på vid gavel: att ifrågasätta
”de glammiga glitterbögarnas” partajande är också att ”begränsa och hindra”.
Vi är omgivna av normer. Vissa bra, andra dåliga och det centrala är att
skilja dem åt. Därför är det också viktigt att normer kritiseras och
ifrågasätts. Där spelar arrangemang som Stockholm Pride en viktig roll.
Men normstormaren gör klokt i att inse sina begränsningar:
Krossa en norm och ur resterna reser sig en annan.