På sina håll brann det också bokstavligt talat.
Lördagen den 4 februari eldhärjades de skandinaviska beskickningarna i
Syriens huvudstad Damaskus, sedan byggnaden stormats av en uppretad mobb.
Dagen därpå stacks det danska och det österrikiska konsulatet i Beirut i
Libanon i brand.
Organisationen Reporters Without Borders konstaterar i sin nyligen
publicerade årsrapport:
”Europeiska institutioner försvarade inte Danmark eller de europeiska och
arabiska journalister som hotades och greps. De tycktes välja tystnad av
rädsla för att stöta sig med arabiska regimer.”
Sverige utgjorde inget undantag. Tvärtom.
Om detta vittnar det brev daterat den 9 februari 2006 från dåvarande
utrikesministern Laila Freivalds (s) till Jemens utrikesminister Abubaker
Abdallah al-Kirby, som tidningen Riksdag & Departement för några veckor
sedan kunde visa upp. Ett brev vars existens Freivalds och
utrikesdepartementet hela tiden förnekat.
Att regeringen och UD inte velat kännas vid brevet är – med tanke på det
ryggradslösa innehållet och den lismande tonen – inte så märkligt.
Freivalds inleder med att kalla Muhammedkarikatyrerna hemska; hon slår fast
att vi alla måste visa respekt för andras religiösa föreställningar; hon
försäkrar att dessa åsikter delas av en majoritet av svenska folket och av
ledarna för samtliga riksdagspartier; hon konstaterar att den svenska
yttrandefriheten är garanterad i grundlagen – för detta tycks hon nästan be
om ursäkt – men att denna frihet måste användas på ett respektfullt och
ansvarigt sätt.
Detta var en tid då den till synes oskyldiga lilla konjunktionen ”men”
spelade en central roll när höga politiker uttalade sig.
Ofta lät det ungefär så här:
”Yttrandefriheten är en omistlig del av vår demokrati – men – den måste
naturligtvis användas med omdöme.”
Av detta kunde var och en förstå att den som utnyttjade sin yttrandefrihet
för att göra narr av profeter – i praktiken en viss profet – brast i omdöme.
Om karikatyrkrisen var en prövosten för västvärldens demokratier, ett
tillfälle att visa vad man står för och går för, bestods inte provet.
I tidskriften Arenas decembernummer konstaterade chefredaktören Per Wirtén
att han haft fel. Eller snarare: rätt i sak men slutsatsen blev fel:
”Fler borde ha hävdat rätten att publicera, rätten att ha taskigt omdöme,
till och med rätten att vara rasist utan att bli hotad till livet.”
Det kan så här i efterhand konstateras att det kanske var ett antal
publicister och journalister i reaktionära, auktoritärt styrda muslimska
länder som visade störst mod. Ofta har de också fått betala ett högt pris.
I exempelvis Jemen – för vars regim Laila Freivalds krälade i stoftet – har
flera journalister åtalats.
En av dem, Kamal al-Aalfi, redaktör för tidningen al-Rai al-Aam, dömdes i
slutet av november till ett års fängelse för att ha förolämpat islams
profet. al-Aalfi lät publicera Muhammedkarikatyrerna för att ge läsarna en
möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om vad bråket egentligen
gällde. En rimlig publicistisk bedömning kan tyckas.
Det tyckte inte domstolen i Jemen. Och det hade inte Laila Freivalds tyckt.
Mönstret går igen:
Väst är bäst på högtidstal. Smällarna får andra ta.
Så förråder vi både dem som ansluter sig till våra principer och principerna
som sådana.
Mats Skogkär