Under de närmaste månaderna kommer närmare 200 av de drygt 2 000 palestinier
som sedan flera år sitter fast i lägren al-Tanf och al-Walid mellan Irak och
Syrien att få en fristad på nordligare breddgrader.
”De har lämnat Irak efter Saddam Husseins fall och tas inte emot av andra
länder i regionen”, som nyhetsbyrån TT uttryckte saken.
Det kan tyckas märkligt. Arabförbundet har 22 medlemsstater, OIC, Organization
of the Islamic Conference, samarbetsorganet för den muslimska världens
stater, drygt det dubbla. Det borde finnas många länder beredda att sträcka
ut en hand till nödställda palestinska bröder.
Men även om den palestinska saken – kampen mot Israel – ligger många varmt om
hjärtat är kärleken till palestinierna ofta begränsad.
De under Saddam Husseins styre förtryckta shiamuslimerna har inte glömt
vänskapen mellan den palestinske ledaren Yassir Arafat och deras egen
brutale diktator.
Av de drygt 30 000 palestinier som bodde i Irak före Saddams fall har mer än
hälften tvingats fly landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.
Det palestinska stödet för Saddam Husseins invasion av Kuwait fick också
katastrofala följder för de omkring 400 000 palestinier som bodde där vid
tiden för det irakiska angreppet. Efter att den internationella koalitionen
1991 befriat landet och kastat ut de irakiska trupperna vände kuwaitierna
vreden mot palestinierna som allihop, på några tusen när, drevs ut ur landet.
Syrien, som tagit emot över en miljon flyktingar från Irak, stänger
palestinierna ute.
”Den syriska regeringens behandling av dessa palestinska flyktingar står i
skarp kontrast till alla deklarationer om solidaritet med det palestinska
folket”, noterade Sarah Leah Whitson på människorättsorganisationen Human
Rights Watch.
Det gäller inte bara Syrien. En viktig förklaring till oviljan att hjälpa är
att de palestinska flyktingarna under decennier varit en destabiliserande
faktor i Mellanöstern.
I september 1970 tröttnade Jordaniens kung Hussein på PLO, den palestinska
befrielserörelsen, som växt till en stat i staten och hotade att ta över
landet. I denna uppgörelse, som mest liknade ett inbördeskrig, dödades
närmare 10 000 palestinier.
Utdrivet ur Jordanien började PLO istället använda Libanon som bas för sina
angrepp mot Israel. PLO:s agerande bidrog till att Libanon destabiliserades
och var en avgörande faktor bakom det förödande inbördeskrig som utbröt 1975
och varade i femton år.
Sextio år efter sin flykt i samband med staten Israels bildande lever
hundratusentals palestinier och deras efterkommande fortfarande i läger.
Under samma period har miljontals flyktingar från andra krig och konflikter
– om de inte kunnat återvända – fått nya hem.
Det är en tragedi som svårligen kan förklaras av kärlek till palestinierna men
möjligen av hat mot Israel.
Mats Skogkär