När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S)
igår möttes i Studio Ett fick de frågan hur de såg på det franska förslaget
om förbud mot heltäckande slöjor som burka och niqab på vissa offentliga
platser: sjukhus, skolor, regeringsbyggnader och kollektivtrafik.
Medan Mona Sahlin vidhöll sin gamla ståndpunkt att hon är motståndare till ett
förbud, ville Fredrik Reinfeldt inte avfärda tanken. Han förblev svävande.
Som en slöja.
”Jag ogillar skarpt den här iden att man av religiösa skäl skulle kunna
ursäkta att kvinnor inte skall få visa sitt ansikte”, sade Reinfeldt och
förklarade att han inte vill se en utveckling där allt fler kvinnor klär sig
i burka:
”Det kommer jag inte att acceptera stillatigande.”
Men skall man få åka tunnelbana med heltäckande slöja? löd följdfrågan.
”Jag berättar varav mitt hjärta är fullt. Sedan hur man regelmässigt skall få
sådant här att fungera, det vet inte jag”, svarade statsministern.
Det är lätt att sympatisera med Fredrik Reinfeldts aversion mot burkan. Burka
och niqab är plagg som symboliserar kvinnoförtryck. Det är plagg som används
för att kontrollera, förminska och förtrycka kvinnor.
Men det hindrar inte att det också finns kvinnor som bär dem av fri vilja, som
ser burka och niqab som uttryck för en djupt känd religiös övertygelse.
Det är också svårt att se hur hunsade och kontrollerade kvinnor skulle bli
hjälpta av ett förbud som innebär att de exempelvis inte kan åka buss eller
tunnelbana.
”Sverige skall vara ett land med religionsfrihet och religionsfrihet måste
betyda både rätten till religion men också rätten från religion. Och det
betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära
burka, men också för kvinnors rätt att bära sjal”, sade Mona Sahlin.
I den här debatten är det Mona Sahlin som landar rätt.
Förhoppningsvis kommer Fredrik Reinfeldt till samma slutsats när han väl
blivit färdig med att lätta sitt hjärta.