Scum-manifestet har alltid varit kontroversiellt och när en teater i Stockholm
nyligen satte upp en föreställning som bygger på Solanas verk, tog debatten
ny fart.
Enligt Solanas är män djur. Skadedjur. Ett naturens misstag. En biologisk
olycka. En alltigenom vidrig och usel figur utan några som helst försonande
egenskaper.
Detta vandrande missfoster – mannen – saknar enligt Solanas
existensberättigande. Därav hennes Society For Cutting Up Men, Scum.
Hon försökte själv, efter bästa förmåga, göra praktik av teorin. Ett av offren
var konstnären Andy Warhol, som dock överlevde Solanas mordförsök. Solanas
var en god pamflettör, en något sämre skytt.
Valerie Solanas själv tycks således inte ha varit främmande för att omsätta
manifestet i handling.
Solanas hat mot män förklaras – åtminstone delvis – av hennes egna traumatiska
upplevelser.
Men vad förklarar att hennes vitglödgade hat hyllas av recensenter och
feminister?
I DN Kultur häromdagen skrev en isländsk författare med artistnamnet Sjón
mångordigt och lyriskt om manifestet, framhöll ”storheten i dess vision och
djärvheten i utförandet”, kallade det en ”skarpslipad ädelsten”.
Den som pläderar för att vissa människor, ett kollektiv, bär på oönskade och
oföränderliga egenskaper som gör att de bör utplånas, brukar i de flesta
fall inte applåderas av landets kulturskribenter.
Det är möjligt att Scum-manifestet har högre litterära kvaliteter än – låt
säga – Anders Behring Breiviks manifest, men det är nog inte där hela
förklaringen ligger.
Snarare handlar det om den sedvanliga dubbla bokföringen: om hat och våld ska
fördömas eller hyllas beror på vem eller vad det riktas mot. Män, i
synnerhet den vita medelålders varianten, är lovligt byte. Kvinnor och
etniska minoriteter är det inte.
Självfallet ska Solanas manifest inte censureras. Men i de kretsar som nu
lyfter hennes verk till skyarna och försvarar den konstnärliga friheten är
det allt oftare annat ljud i skällan. Då heter det att hatfullt tal måste
tystas.
Här betraktas särskilt internet som ett allt större problem, en fristad för
åsikter som de rättrådiga och rättänkande saknar inflytande över. Argumentet
är mer än lovligt enfaldigt: ord leder till mord.
Men om Solanas är en så lysande ordsmed och retoriker borde hennes ord vara
avsevärt farligare än något som yttras i en kommentarstråd på debattsajter
som Flashback.
Sannolikheten att någon efter att ha sett Turteaterns föreställning följer
upphovskvinnans exempel och går ut och försöker göra verklighet av
manifestet får nog betraktas som försumbar.
Men vem vet vad en överdos av genusteorier i kombination med Solanas berusande
manshatarcocktail kan åstadkomma.