”Det finns inga som helst farhågor för krossade skyltfönster. Sådant känns det
nästan löjligt att prata om”, försäkrade Stoppa matchen-kampanjens talesman
Olof Holmgren vid en presskonferens ett par dagar före lördagens
demonstration.
Vid samma tillfälle talades det om nolltolerans mot eventuella orosstiftare
och att maskerade deltagare inte skulle godtas.
Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton framhöll i Ekot att om det nu – mot
förmodan – blev bråk så skulle det bero på element utifrån:
”Det kan finnas grupper och säkerhetstjänster och andra som kan skicka in
någon sorts provokatörer, som vill förstöra en stor folklig demonstration.”
Ja, ja, blink, blink – vad israeliska Mossadagenter är kapabla till har man ju
hört talas om.
Så kom då dagen. Demonstrationen. Upploppet.
Vem kan efter att ha följt stenkastarvänsterns framfart vara förvånad? Vem kan
efter upprepade angrepp på yttrande- och mötesfrihet just i Malmö enbart de
senaste månaderna vara överraskad?
Detta är Formulär 1 A. Detta är ”same procedure as every year, James”.
Extremvänster och islamister i armkrok, kryddat med lite antisemitism: i tåget
en jättebanderoll där paralleller dras mellan ”1941 zyklon B” och ”2009
white phosphorus” – Auschwitz då, Gaza nu, om någon till äventyrs behöver
hjälp att tyda det nya judehatets koder.
Rött, grönt och brunt tycks vara säsongens färger i Malmö, Sverige och Europa.
I detta solkiga skådespel reducerades majoriteten av vanliga, hedervärda
demonstranter till statister, rekvisita. De har anledning att känna sig
utnyttjade. Men överraskade? Ärligt? Det vore väl naivt.
Efteråt slog arrangörerna ifrån sig. Holmgren skyllde på medierna.
”Kravallporr”, kallade han det. Visst finns ett sådant inslag –
extremvänstern bjuder medierna på häftiga bilder, action.
Gahrton drog nu slutsatsen att de skyldiga förmodligen tillhörde ”samma gäng
som brukar finnas runt Sverigedemokraterna”.
Men det hörs andra röster.
I en debattartikel här i Sydsvenskan i måndags manade tolv vänsterprofiler,
däribland Johan Lönnroth, tidigare vice partiordförande i Vänsterpartiet,
och Per Wirtén, chefredaktör för tidskriften Arena, till självrannsakan:
”Vänstern ser sig traditionellt som den starkaste motkraften till olika typer
av rasism och främlingsfientlighet. Nu misslyckas man inte bara med att
bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.
Detta är illavarslande och politiskt farligt.”
SSU:s ordförande Jytte Guteland skulle ha talat i Malmö. Hon kom, såg och
vände om:
”Jag reste till Malmö i tron att medverka i en fredlig demonstration för ett
viktigt syfte. Aldrig kunde jag föreställt mig den scen jag skulle möta.
Maskerade män infiltrerade tåget och rusade mot poliser. Jag hade sett nog
och åkte hem, utan att hålla tal.”
Det tyder på integritet och mod. Medan andra erbjuder undanflykter konstaterar
Guteland:
”Det finns inga ursäkter för kravallerna.”
Intervjuad i gårdagens Skånska Dagbladet har vänsterdebattören Göran Greider
sin slutsats klar:
”Det gäller att benhårt deklarera att de inte är välkomna i
demonstrationstågen.”
Enkelt om än inte lätt. Håll våldsverkarna borta. Om de vägrar finns ett sista
alternativ: ställ in.
Våldsspiralen går att bryta. Om viljan finns.
Mats Skogkär