För dem som igår röstade för att riksdagen skulle erkänna folkmordet på bland
andra armenier – oväntat nog en majoritet – var detta det moraliskt rätta
och dessutom ett sätt att ge Turkiet en knuff i rätt riktning.
Nejröstarna befarade att ett ja kommer att driva Turkiet åt fel håll: få
motsättningar mellan folkgrupper att flamma upp, försena demokratiseringen
och den uppgörelse med den egna historien som är nödvändig i Turkiet.
Moralen fick komma i andra hand.
Historien skrivs bäst av historiker. Men politikers uppgift är att bilda
opinion.
Utifrån tillgängliga historiska fakta och lydelsen av 1948 års
folkmordskonvention är det svårt att se hur massakrerna på kristna
minoriteter under det osmanska väldets sista år skulle kunna kallas något
annat än folkmord.
Om detta bör även Sveriges riksdag kunna berätta.