En 21-åring från Jönköpingstrakten, medlem i Syndikalisterna, dömdes i Malmö
tingsrätt för grov skadegörelse för fönsterkrossning. Påföljden blev
skyddstillsyn.
Om detta förblir facit av polisens insats är det illa.
Ordningsmaktens taktik var att hålla sig på avstånd, att inte provocera.
Våldsverkarna fick kravalla sig trötta. Istället för att ingripa
dokumenterade polisen händelserna, inte minst genom flitigt filmande.
Förövarna skulle ringas in och så småningom identifieras och gripas. Så var
det tänkt. Så har det inte blivit.
Det fanns förvisso en hel del att dokumentera.
Bilar stacks i brand, fasader klottrades ned och ett bankkontor fick samtliga
skyltfönster krossade. En demonstrant som försökte stoppa skadegörelsen
misshandlades. Stenar och flaskor regnade mot poliserna.
Många var upprörda. Inte minst de boende som drabbades. Men även åtskilliga
poliser. En polisinspektör beskrev sina upplevelser i P1-morgon:
”Vi fick inte ingripa. De slog sönder skyltfönster och var inne i en bank och
fyllde på brandbomber och där stod vi och tittade på.”
I efterhand rättfärdigade de ansvariga för kommenderingen polisens arbetsmetod
i en debattartikel här i Sydsvenskan. Genom att inte ”skapa konfrontation”
denna fredagskväll kunde den följande lördagens stora demonstrationståg, en
final på det europeiska sociala forumet, ESF, genomföras utan allvarligare
incidenter, framhöll de.
Men inte nog med det:
”Vi får nu signaler om att vårt agerande helt ändrat bilden av polisen hos en
del av de grupperingar som förknippas med våldsamma opinionsyttringar. Det
innebär att vi i så fall nått ett högre mål än att begränsa befarat kaos och
skadegörelse och kunnat lägga grunden för lugnare demonstrationer i
framtiden.”
Redan då framstod detta som önsketänkande. Efter det som sedan hänt finns
ingen anledning att ändra uppfattning.
Ett axplock:
I december uppstod kravaller i Rosengård i samband med en tvist kring en
källarmoské. Vänsterextremister skyndade dit för att bildligt och
bokstavligt hälla bensin på brasan.
I mars, i samband med Sveriges tennismatch mot Israel i Davis Cup, urartade en
demonstation i nya våldsamma upplopp.
I juni slutade ännu en ”antikapitalistisk gatufest”, efter en vända i Västra
hamnen, med kravaller, skadegörelse och stenkastning mot polisen.
Två månader senare var det dags för Reclaim Rosengård, där vänsterextremister
inte bara hamnade i konfrontation med polisen utan också med arga
Rosengårdsbor.
I Sydsvenskans artikelserie Den militanta vänstern medgav också Jarl
Holmström, som var polisens kommenderingschef i samband med ESF, upploppen i
Rosengård i december och vid Davis Cup, att utvecklingen går i fel riktning:
”Graden av aktivitet ökar, antalet aktioner och viljan att utöva våld ökar.”
Sett till de senaste tio åren har vänsterextremister misstänkts för tre gånger
så många brott som högerextremister, enligt Säpo.
Polisiär konfrontation och hårda tag har inget egenvärde. Men det är uppenbart
att det också finns en gräns för dialogens möjligheter.
Polisens uppgift är trots allt att förhindra brott – och om detta inte är
möjligt – se till att de skyldiga lagförs.
I det avseendet bör polisens insats den där septemberkvällen för drygt ett år
sedan kallas för vad den var:
Ett misslyckande.