Malmös kommunala organisation ses över av en utredning som skall lämna sitt
förslag till kommunstyrelsen senast den 1 juli. Och bland kommunpolitikerna
utgör stadsdelarnas vänner av allt att döma ett krympande sällskap.
Oppositionen har länge velat avskaffa systemet. 2001 lade de tre borgerliga
partierna fram en gemensam motion om att Malmöborna skulle få säga ja eller
nej till stadsdelsnämnderna i en lokal folkomröstning i samband med valet
2002. I torsdagens Sydsvenskan hotade folkpartiets Hans Berg, själv ledamot
i organisationsutredningen och trött på långbänksdragningen, att än en gång
göra stadsdelsorganisationen till en valfråga.
De socialdemokratiska ledamöterna i utredningen vacklar. Några är öppna för
att avskaffa stadsdelarna, en annan falang vill ge dem ökad makt.
Vänsterpartiet är missnöjt med den nuvarande organisationen och kräver
utveckling eller avveckling.
Varje år fördelar Malmö stad över fem miljarder kronor till de tio
stadsdelsnämnderna. Fördelningen har varit en ständig källa till missnöje.
Regelverken har också reviderats flera gånger. Stadsdelar som gått med
underskott har i de flesta fall fått förlusterna efterskänkta.
Stadsdelsreformen var tänkt att bli en demokratireform. Beslutsfattarna och
därmed också de politiska besluten skulle föras närmare medborgarna.
Förväntningarna om en mer levande lokal demokrati har knappast infriats.
Allmänhetens intresse för det som sker i stadsdelarna och på
stadsdelsfullmäktiges möten har varit minst sagt begränsat. Kanske för att
den avgörande makten – den över hur pengarna fördelas – finns på annat håll.
En demokratisk reform som – med rätt eller orätt – ger ett intryck av
skendemokrati och spel för gallerierna är ingen bra reform.
Dessutom: i en redan hårt seg-regerad stad har indelningen i stadsdelar –
inte minst genom att pränta in en bild av närande och tärande områden –
snarare förstärkt än suddat ut gränserna, snarare ökat än minskat
spänningarna.
Det börjar bli dags att hela det som är delat.
Mats Skogkär