”Det är hela tiden nya integritetskränkande förslag som kommer farandes från
Bryssel: teledatalagringen, ACTA, Framtidsgruppen, avstängning av fildelare
från internet, etc, etc”, heter det på partiets hemsida.
Men utan reglering riskerar internet att utvecklas till ett allt större hot
mot just den personliga integriteten. Frågan om och i så fall hur
upphovsrätten skall kunna hävdas i den nya digitala världen är bara en bit i
pusslet.
När obduktionsbilder från polisutredningen om barnamorden i Arboga gjordes
tillgängliga via The Pirate Bay innebar det knappast en seger för den
personliga integriteten. Snarare ett övergrepp mot de mördade barnen och
deras anhöriga.
När barnens far kontaktade The Pirate Bay och bad dem att ta bort länkarna löd
svaret:
”Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej.”
Händelsen viftades då bort av fildelningslobbyn som ett obetydligt offer –
lite collateral damage – på nätfrihetens altare.
Vad piratpartisterna förespråkar tycks vara frihet utan ansvar, en värld där
de som i skydd av nätets anonymitet förgriper sig på andra kan sova lugnt,
medan offren varken kan få rätt eller upprättelse.
Med ett valdeltagande på samma låga nivå som i EU-valet 2004 krävs bara
omkring 100 000 röster för ett mandat. Att Piratpartiet kan ta sig över den
gränsen skall inte uteslutas. Enligt en Synovatemätning i onsdags skulle
partiet få 5,1 procent av rösterna och en plats i EU-parlamentet.
Piraterna har vinden i ryggen. De är unga, de är uppkäftiga, deras
hjärtefrågor ligger i tiden. Den som följer fildelningsdebatten blir snabbt
varse att Piratpartiet har många hängivna – i vissa fall rabiata – anhängare.
Så här långt har partiet också i stort sett sluppit närgången och kritisk
granskning, ungefär som Ny demokrati inför riksdagsvalet 1991.
En svala gör ingen sommar. Men en fråga kan göra ett parti.
Mats Skogkär