Istället för att bemöta det någon säger eller skriver ägnas kraften åt att
identifiera dolda motiv – och därmed onda avsikter – bakom det sagda och
skrivna.
”Det är som om känsligheten för språk och ryggmärgsreaktioner på symboler,
ordval och uttryck i stora delar av det svenska offentliga samtalet kommit
att ersätta självständigt tänkande”, skriver Niklas Bernsand vid Centrum för
Europaforskning vid Lunds universitet i en artikel på debattsajten Newsmill.
Bernsand ser det som ett problem för den antirasistiska rörelsen, som tenderar
att gå ner sig i ett tröstlöst tröskande av negerbollar och Kinapuffar, men
också för samhället i stort då fixeringen vid språkbruk och ordval ofta
tycks ”blockera själva viljan till förståelse”.
I den första delen har han rätt, i den andra gör Bernsand möjligen en alltför
välvillig tolkning: handlar det inte snarare om en önskan om att faktiskt
blockera både förståelse och samtal?
Inte sällan blir antirasism synonymt med språkpolisiärt arbete.
Kort efter terrordåden i Norge satt Alexander Bengtsson, tidskriften Expo, och
Stina Morian, analyschef på undersökningsföretaget Yougov, och höll ordskola
i TV4:s morgonsoffa.
Bengtsson hade i pedagogisk nit tagit med sig små skyltar med olika
problematiska, förrädiska eller rent av farliga ord som han placerade ut på
soffbordet framför sig: islamisering, Eurabia, mångkultur och så förstås
massinvandring.
Att ta ordet massinvandring i sin mun, även om bara för att säga att det ”inte
existerar någon massinvandring” kunde enligt Bengtsson och Morian få
ödesdigra konsekvenser, eftersom man då ”fyller det med innehåll” och i
förlängningen gör det till ”ett korrekt ord att använda”.
Men det räcker inte alltid att gå omvägar runt känsliga ord.
I DN häromveckan intervjuades Lundaprofessorn Svante Nordin. Så småningom kom
samtalet in på att Nordin vid ett tillfälle talat om den ”massiva
invandringen” i en artikel i tidskriften Axess.
”Du väljer att skriva massiv invandring som ligger nära ett av SD:s
favoritord, det olycksbådande ’massinvandring’”, påpekade journalisten med
ett i sig intressant, lätt inkvisitoriskt, ordval.
DN-intervjun blir utgångspunkt för ett rasande angrepp på Nordin här i
Sydsvenskan av Daniel Suhonen, chefredaktör på den socialdemokratiska
idétidskriften Tiden.
Suhonen inleder med att skolgårdsmobbaraktigt kommentera Nordins utseende –
”ser ut som greve Dracula”. Sedan går det utför.
Nästa steg är anklagelsen om att ”låna sin auktoritet åt att ge en
intellektuell ram åt islamofobin”. Därefter följer den efter 22 juli och
massakern på Utöya obligatoriska nådastöten – parallellen till norske
massmördaren Breivik.
Så argumenterar en man utan argument.
Så spårar debatten ur innan den har börjat.
Mönstret är välbekant. Alltför välbekant.