Man behöver inte vara fackföreningskramare av födsel och ohejdad vana för att
oroas över denna utveckling.
Arbetsgivarna borde vara bekymrade. Ett starkt fack förmår hålla sin del av
ingångna avtal och är avgörande för att de konflikter som oundvikligen
uppstår kan lösas under ordnade former.
”Jag tycker att det är bra att man är med i en facklig organisation för då har
vi breda fackliga organisationer som tar ansvar”, som finansminister Anders
Borg (M) uttryckt saken.
För fackets styrka är organiseringsgraden avgörande. Ett svagt fack riskerar
att öka utrymmet för oseriösa aktörer, på båda sidor.
Att just HRF drabbats så hårt av medlemsflykten är på sitt sätt överraskande.
Restaurangbranschen har mer än sin beskärda del av lycksökare och oseriösa
företagare, som inte drar sig för att utnyttja anställda, allra minst
ungdomar. Här borde facket kunna göra skillnad.
För några dagar sedan skrev Sydsvenskan om hur krogar i Malmö satt i system
att blåsa ungdomar på lönen. De anställs på prov ett par dagar, sedan får de
sluta, utan att få någon ersättning.
”Det här är något som är vedertaget i branschen. En del restauranger utnyttjar
cirka tjugo ungdomar på det här viset under sommaren. De arbetssökande vågar
inte fråga för mycket för då får de inget jobb. Den stora
ungdomsarbetslösheten i Sverige har gjort de unga tysta”, enligt Susanne
Blom, ombudsman på Hotell- och restaurangfacket avdelning Syd.
Det blir ingen bra början på ett yrkesliv.
Kostnaden är den förklaring som regelmässigt ges till medlemsflykten.
Gårdagens reportage i P1-morgon var inget undantag. Att betala omkring 700
kronor i månaden i avgift till fack och a-kassa tycker många i denna
låglönebransch är för dyrt.
Den borgerliga regeringen gillar differentierade a-kasseavgifter. I branscher
med stor risk för arbetslöshet skall höga avgifter bidra till återhållsamhet
i lönekraven.
Det kan låta bestickande. I teorin.
Men är det verkligen för att de hållit tillbaka sina lönekrav som en läkare
eller en civilingenjör betalar under hundralappen i a-kasseavgift?
Ändå kan höjda avgifter inte vara hela förklaringen till medlemsflykten. Tack
vare jobbskatteavdraget har också låginkomsttagare fått mer i plånboken. Med
pengarna i handen har andra utgifter än fack- och a-kasseavgifterna
prioriterats.
I P1-morgon tonade en vid det här laget välbekant bild fram: de som inte är
med i facket ser inte nyttan av ett medlemskap, vet inte vad facket gör, ser
aldrig företrädare för facket ute på arbetsplatsen.
Fackets kris har djupare rötter än den borgerliga alliansens ogenomtänkta
hantering av a-kassan. Tillståndet är i hög grad självförvållat.
Insikten om detta finns också inom fackföreningsrörelsen. I en gemensam
debattartikel i Svenska Dagbladet i höstas konstaterade företrädare för sex
LO-förbund:
”Vi måste tydligare visa våra nuvarande och potentiella medlemmar fördelarna
med att vara med i en fackförening. Vårt fackliga arbete måste leda till
ekonomiska och politiska vinster för våra medlemmar.”
Nytänkande eller ej – de intima banden mellan LO och Socialdemokraterna
ifrågasätts inte.
”För oss är det väldigt, väldigt viktigt att vi får ett regeringsskifte”, sade HRF:s
ordförande Ella Niia i P1-morgon.
Ett modernt fack skall inte sitta i knät på ett politiskt parti. Det fanns en
logik i att sitta där när Socialdemokraterna mer eller mindre prenumererade
på regeringsmakten. Men dessa dagar är av allt att döma över.
I dagens snabbt skiftande politiska landskap är det snarare partipolitisk
illojalitet som kan ge facket störst möjligheter till inflytande och till
att åstadkomma ”ekonomiska och politiska vinster” för sina medlemmar.
Att tjäna två herrar samtidigt, medlemmarna och partiet, blir i längden
ohållbart.