Medan förhandlingarna om Irans allt längre framskridna kärntekniska program
går runt i cirklar, avancerar talibanerna målmedvetet i kärnvapenstaten
Pakistan.
När USA:s utrikesminister Hillary Clinton på onsdagen frågades ut av
kongressens utrikesutskott fick hon frågan hur hon såg på att regeringen i
Pakistan slutit fred med talibanerna i Swatdalen och låtit dem införa
islamisk lag, sharia, där. Hennes svar löd:
”Jag anser att den pakistanska regeringen i stort sett abdikerat till
talibanerna och extremisterna.”
Clinton tillade att utvecklingen i Pakistan – under många år en av USA:s
viktigaste allierade – idag utgör ett ”dödligt hot” mot resten av världen.
Som en bekräftelse kom igår uppgifter om att talibanerna även är på väg att ta
över distriktet Buner, tio mil nordväst om Pakistans huvudstad Islamabad.
Enligt en av talibanernas befälhavare skall shariadomstolar upprättas.
Ytterligare ett tecken på den pakistanska regeringens eftergiftspolitik
gentemot extrema islamistiska krafter var den oväntade frigivningen förra
veckan av Maulana Abdul Aziz, en av ledarna för Röda moskén i Islamabad.
Aziz sattes i husarrest efter de pakistanska säkerhetsstyrkornas belägring
och blodiga stormning av moskén sommaren 2007.
”Om regeringen vill ha fred och stabilitet bör den anta det islamiska
systemet. Men om den väljer aggressionens och konfrontationens väg kommer
situationen att förvärras ytterligare”, hotade den frigivne Aziz, som vill
se Pakistan omvandlas till en islamisk stat i talibansk anda, inför jublande
anhängare.
I onsdags förklarade sig Iran vara redo för ”konstruktiva samtal baserade på
ömsesidig respekt” om landets kärntekniska program, som dock skall drivas
vidare utan avbrott.
Uttalandet var ett svar på ännu en inbjudan från den så kallade Sextetten –
Storbritannien, Kina, Frankrike, Ryssland, USA och Tyskland – till dialog.
Dialog har Iran inget emot. Iran älskar dialog. Medan det pratas spinner de
urananrikande centrifugerna i anläggningar som Natanz vidare.
USA:s president Barack Obama har lagt sig vinn om att hålla en försonlig ton
mot Iran. Det har han så här långt inte haft mycket för. Och under
utfrågningen i kongressen varnade Hillary Clinton Iran för ”mycket hårda
sanktioner” om Sextettens erbjudande avvisas.
Mot Iran finns förutsättningar att få sanktioner att fungera. Om viljan finns.
Landet lever i stort sett på sin olja, som svarar för omkring 80 procent av
Irans exportintäkter. Den världsekonomiska krisen med ett råoljepris som
snabbt halverats till cirka 50 dollar fatet, har redan inneburit kraftig
ebb i statskassan. Missnöjet med den ekonomiska utvecklingen är stort och
det gör möjligen regimen sårbar. Men tiden är på väg att rinna ut. Intrycket
är att Iran har situationen under fullständig kontroll.
Under talibanernas välde hade terrornätverket al-Qaida en fristad i
Afghanistan. Det var skälet för USA:s invasion efter terrordåden den 11
september 2001. Talibanregimen föll. Då kunde knappast någon föreställa sig
att rörelsen mindre än åtta år senare skulle hota inte bara Afghanistan utan
också grannlandet Pakistan.
Om talibanerna skulle ta kontroll över hela eller delar av Pakistans
kärnvapenarsenal får de ett kärnvapenparaply som kan göra dem – och de
terrorgrupper de vill skydda – mer eller mindre militärt oåtkomliga.
Värre än så kan det knappast bli.
Mats Skogkär