Under Aktuella frågor här på sidan A4 igår försökte sig Palestinagruppernas
ordförande Per Gahrton på ett analogislut.
Antag, skrev han, ”att en mördare ockuperar ett hus i Malmö där det bor
hundratals oskyldiga människor”. Antag att ”polisen sprängde huset i
luften”. Då jag hävdar Israels rätt att med militära medel försvara sig mot
de dagliga raketangreppen från Gaza måste jag därmed, enligt Gahrtons logik,
anse att polisens hussprängning är helt i sin ordning.
Det är en argumentation som är svår att bemöta utan att verka nedlåtande.
I Malmö, i fredstid, gäller en uppsättning lagar, i Gaza – eller något annat
område där det råder väpnad konflikt – en annan.
I krig är det tillåtet att döda fiendens soldater. Däremot inte att medvetet
angripa civila mål – det vill säga det Hamas och liknande grupper gör genom
sin raketbeskjutning av israeliska städer.
Ändå vet alla att civila ständigt dör i krig och väpnade konflikter. En
förklaring är att folkrätten inte förbjuder angrepp på militära mål enbart
av den anledningen att civila samtidigt kan dödas eller skadas. Men värdet
av att slå ut det militära målet måste noga vägas mot konsekvenserna för
icke-stridande.
Åter till Nationalencyklopedins förklaring:
”Analogislut kan – beroende på likheternas grund eller djup ¿ leda till
riktiga men också till felaktiga slutsatser och utgör sålunda inga bevis i
egentlig mening.”
Det enda som möjligen kan anses bevisat är att Per Gahrton lider brist på
argument.
Gahrtons avslutande tirader om ”antiarabisk rasism och islamofobi” är
ytterligare ett tecken på detta.
Mats Skogkär