Boken presenterades i Stockholm igår kväll, en brandfackla inför Folk och
försvars årliga rikskonferens som inleds i Sälen på söndag.
Där bör det finnas ett och annat att diskutera.
Sommarens korta krig mellan Ryssland och Georgien innebar för många en
välbehövlig ögonöppnare. Omställningen av försvaret, inledd runt
millennieskiftet, visade sig på vissa punkter vara överspelad innan den ens
genomförts fullt ut.
I Säkerhet och solidaritet är en av de slutsatser tidigare försvarsministern
Björn von Sydow (s) drar att nedmonteringen av det territoriella försvaret
gått för långt. Han anser att situationen i Ryssland innebär en hotbild som
måste diskuteras:
”Landets odemokratiska utveckling förenat med dess upplevelse av förödmjukelse
skickar inga positiva signaler till omvärlden.”
von Sydows hållning följer socialdemokratisk tradition: ett land som vill
förbli självständigt måste också kunna försvara sig. Han vill satsa på
slagkraftiga förband, på Jas Gripen, på ubåtar i Gotlandsklassen, på pansar.
Men högteknologi kostar. Då krävs det snarare mer pengar än de ytterligare
besparingar som nu planeras.
Men hur starkt kan Sverige bli på egen hand? I Nato vill von Sydow inte att
Sverige skall gå med.
Samtidigt har Sverige knutit allt fler och tätare band till Nato. I
Afghanistan slåss svenska soldater, på FN-mandat, men under Natobefäl. ”Vi
är en Hang Around till det stora Imperiets militära organisation”, som
statsvetaren och s-debattören Stig-Björn Ljunggren krasst konstaterar i sitt
bidrag i boken.
Björn von Sydows lösning är ökad nordisk samordning. Det påminner om
försvarsminister Sten Tolgfors (m) förhoppningar om fördjupat nordiskt
samarbete på olika plan: i fråga om försvarsmateriel, utbildning, övningar
och så vidare.
Men Danmark och Norge är redan medlemmar i Nato. Finland har inte bestämt sig.
Utanförskap innebär minskat inflytande. Och inga som helst garantier för hjälp
om Sverige skulle hotas militärt.
Alliansfriheten är idag mest ett tomt ord men styr ändå socialdemokratiskt
tänkande. En opinion som är emot svenskt Natomedlemskap ger dessutom inga
incitament till omprövning. Men förr eller senare lär det bli dags att ta
debatten – och eventuellt att försöka förändra opinionen, inte bara böja sig
för den.
Mats Skogkär