Med i bästa fall delar av facit i hand ställs frågan varför ingen såg
signalerna, varför ingen anade oråd.
Kombinationen psykiska besvär och vapenlicens borde kanske ha fått klockorna
att ringa.
Men att utan vidare lasta vården är att hoppa i galen tunna.
I Liège i Belgien i tisdags sköt en man ihjäl fyra personer, skottskadade över
hundra och tog sedan sitt eget liv. Känt är att mördaren var kriminell,
mycket mer till förklaring finns inte så här långt.
”Det som oroar oss enormt just nu är hur det var möjligt för någon som verkade
vara normal och vid sina sinnens fulla bruk att göra det här”, förklarade
åklagaren Cedric Visart de Bocarme i Liège.
Den ensamme galningen behöver inte vara – eller verka – galen. Och den galne
behöver inte vara farlig.
Individer med psykiska problem är överrepresenterade när det gäller våldsdåd,
men skillnaden gentemot gruppen fullt friska är inte stor, påpekar
psykiatrikern David Eberhard i sin bok Normalt? Från vansinnesdåd till
vardagspsykoser.
Det händer att den som varit intagen för psykiatrisk vård begår våldsbrott
efter utskrivningen. Men risken är sannolikt minst lika hög för frigivna
våldsbrottslingar.
Den som är rädd för att drabbas av oprovocerat våld bör ta omvägar förbi
krogen – för att inte tala om svartklubben – snarare än psykakuten.