Men det är också en valårsbudget med ytterligare skattesänkningar, miljarder
till kommunerna, en storsatsning på rättsväsendet, smågodis till pensionärer
och studenter. För att nu nämna något ur det redan välkända innehållet.
För Malmös del betyder Borgs ”nådiga lunta” 500 nya utbildningsplatser på
Malmö högskola och en fortsatt satsning på utvecklingen av NGU, nästa
generations ubåt, vilket lär rädda flera hundra jobb på Kockums i Malmö och
i Karlskrona. Detta och annat berättade en kvartett skånska allianspolitiker
när de igår höll budgetpresentation i Stadsbiblioteket i Malmö.
Borg lånar för att spendera, men en expansiv budget är nödvändig i kristider
för att få fart på hjulen.
En expansiv budget är förmodligen också nödvändig för att de borgerliga skall
kunna sitta kvar på taburetterna. Och förvånas inte om den för dagen så
dystre finansministern framåt våren, när valrörelsen börjar ta fart, skriver
upp tillväxtprognosen och skriver ner siffrorna över den väntade
arbetslösheten.
Det finns med andra ord anledning att förvänta sig inslag av valtaktik i den
ekonomiska politiken. Regeringsmakten står på spel. Oppositionen har
visserligen ingen gemensam politik ännu men kan fortfarande glädjas åt ett
övertag i opinionen.
Medan alliansen bör ha gott hopp om att kunna regera vidare efter valet 2010
är nog utsikterna för de borgerliga i Malmö att lyckas detronisera ”Kung
Ilmar” betydligt sämre.
Sedan Socialdemokraterna återtog makten från de borgerliga i kommunvalet 1994
har Ilmar Reepalu (S) styrt och ställt som kommunstyrelsens ordförande. I
oktober fyller han 66 år men, som Sydsvenskan rapporterade i helgen, få om
ens någon förväntar sig att han skall gå i pension.
En anledning är att det saknas en given efterträdare. Det är svårt att växa i
Reepalus skugga. Och den borgerliga oppositionen har inte heller fått många
soltimmar de senaste femton åren.
Så hur skulle en valvinnande fråga för alliansen i Malmös kommunval kunna se
ut?
Inge Garstedt, riksdagsledamot för Moderaterna och med lång erfarenhet av
lokal- och regionpolitik, tror att ökad valfrihet inom vård och omsorg
ligger många väljare varmt om hjärtat.
Folkpartiets riksdagsman Allan Widman, som också sitter i Malmö
kommunfullmäktige, vill lyfta fram integrations- och trygghetsfrågor.
Ilmar Reepalus framgångsrika berättelse om Malmö handlar om trendiga
bostadsområden som Västra hamnen, om stora infrastruktursatsningar som
Öresundsbron och Citytunneln, om hur den grå industristaden Malmö blivit en
kulört kunskapsstad inte minst genom Malmö högskola. Men, menar Widman,
detta har i praktiken betytt att stadsdelar som Fosie och Rosengård mer
eller mindre glömts bort.
Det är kanske inte helt rättvist. Utan de offensiva satsningarna på att
förändra Malmö, utan Turning Torso, Bron och högskolan, hade Malmö idag
varit – ja, vad? Ett enda stort stillastående bakvatten, förmodligen. Inte
en framtidsstad utan en stad med framtiden bakom sig.
Samtidigt går det inte att blunda för att kontrasten ökat mellan det glassiga
livet på Malmös solsida och den dystra tillvaron på stadens skuggsida. Malmö
glider isär. Det är i längden en utveckling som hotar alla.
Det parti eller den koalition som förmår formulera trovärdiga lösningar på hur
denna utveckling skall bromsas och vändas har förmodligen också skapat ett
valvinnande koncept.
I Malmö såväl som på riksplanet.