Men barnalstrandet blir allt mindre naturligt. Konstgjord befruktning,
spermadonationer, äggdonationer, surrogatmödrar – den mänskliga
uppfinningsrikedomen känner i vanlig ordning inga gränser.
Tekniken och globaliseringen ger alla ofrivilligt barnlösa nytt hopp, nya
möjligheter. Och skapar samtidigt nya besvikelser, ny frustration i de fall
tekniken inte hjälper, när pengarna inte räcker till, när hoppet grusas.
Möjligheterna skapar också dåligt samvete. För avigsidor finns. Som att
fattiga kvinnor i fattiga länder kan utnyttjas – har utnyttjats – för att
rika kvinnor i rika länder ska få se sina drömmar om barn bli verklighet.
Att få barn är ingen mänsklig rättighet. Men att vifta bort de barnlösas
förtvivlan med att livet inte är rättvist, är för enkelt, för känslokallt.
I SVT:s nya serie Barn till varje pris?, med premiär igår, vänds och vrids på
ett problem som är mer omfattande än många kanske föreställer sig: vart
femte par i Sverige räknas till de ofrivilligt barnlösas skara. Lägg till
detta samkönade par och singlar som inte har någon partner att skaffa barn
med.
Vissa löser problemet enkelt och smidigt på egen hand: många svenska barn har
till exempel kommit till med hjälp av spermadonatorer på en klinik
någonstans i Danmark.
Mer kontroversiellt, för att inte säga mycket kontroversiellt, är att som
paret Andreas och John i TV-programmet anlita en surrogatmoder i Indien.
Drygt en kvarts miljon kronor kostar det dem. Av den summan går ungefär 40 000
kronor till surrogatmodern Geeta. Det motsvarar flera årslöner för henne.
I Sverige är surrogatmödrar inte tillåtna. Den lagstiftningen borde ses över.
Så länge surrogatmoderskapet inte bygger på tvång och utnyttjande är det
svårt att se några tunga skäl för att det inte ska vara tillåtet.
Svårigheten är förstås att avgöra när tvång och utnyttjande föreligger.
En viktigare fråga, därför att den berör så många fler, är tillgången till
olika former av medicinsk behandling och provrörsbefruktning – in
vitro-fertilisering, IVF.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet i söndags kritiserade bland andra
regionrådet i Skåne, Gilbert Tribo (FP), landstingen för senfärdighet och
initiativlöshet när det gäller behandling av barnlöshet.
Mycket talar för att han har rätt. Det finns en tendens att betrakta
barnlöshet som något av ett lyxproblem.
Det är ett ytterst kortsiktigt sätt att se på saken.
Små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer, heter det. Men för ett
samhälle finns få bekymmer som är större än för få barn.