Kanske i paritet med studentrevolutionernas 1968. Eller 1989, året då Muren
föll, den mur som i decennier delat Europa och dess folk, muren som
symboliserade det kalla kriget.
När den amerikanska tidskriften Time i onsdags utsåg årets person föll valet
inte på en individ utan på ett kollektiv, en kategori: demonstranten eller
revoltören – The Protester.
Den proteströrelse som tog sin början i arabvärlden vid årsskiftet har under
årets lopp spridit sig över världen, förgrenats. Kanske ser vi också små
tecken på en spirande rysk vår.
I lördags protesterade tiotusentals människor i Moskva, upprörda över
oegentligheter i samband med valet till det ryska parlamentet, duman, en
vecka tidigare. Mindre demonstrationer förekom i andra ryska städer, i
Vladivostok, i S:t Petersburg, i Novosibirsk. Det var de största
regeringskritiska protester Ryssland skådat sedan Sovjetunionens fall.
Fusk och mygel kunde inte hindra att valet blev en motgång för premiärminister
Vladimir Putins maktparti Enade Ryssland, som dock lyckades säkra en
fortsatt – om än knapp – majoritet i parlamentet.
Trots bakslaget räknar den gamle KGB-mannen Putin med att återvända till
presidentposten nästa år och på så sätt förlänga sitt i praktiken tolvåriga
maktinnehav på obestämd tid.
Det missnöje som kommit upp till ytan på senare tid lär inte räcka för att
stoppa honom. Putin har fortfarande starkt stöd i opinionen.
Igår var det dags för Putins årliga TV-sända frågestund. Kraven på omval
avfärdade Putin som ett utslag av att ”oppositionen inte är nöjd med
valresultatet”. Den ryske ledaren förklarade nådigt att människor är
välkomna att uttrycka sina åsikter, så länge det sker inom lagens ramar – i
Putins Ryssland är det makthavarna i Kreml som sätter dessa gränser. Och de
är inte vida.
Liksom i arabvärlden är det i första hand de unga och välutbildade i
storstäderna som visar sitt missnöje på de ryska gatorna. Demokrati har
svårt att väcka entusiasm i Ryssland, vars befolkning har en förkärlek för
starka män. Putins machostil går hem.
För Putin var Sovjetunionens sammanbrott ”1900-talets största geopolitiska
katastrof” och under hans kommando har Ryssland återfallit i gamla
sovjetiska reflexer.
Här märks inte minst en misstänksamhet mot omvärlden. Likt Sovjetunionen en
gång känner sig dagens Ryssland inringat av ett mäktigt och fientligt
inställt USA.
Putin må sakna visioner men på en punkt har han lyckats: Putin har skänkt
Ryssland ett mått av stabilitet.
Men det är en stabilitet som kommit på bekostnad av demokratin och som vilar
på osäker grund.
Ryssland blir alltmer beroende av råvaruexport: läs olja och gas. Korruptionen
är epidemisk. Folket super ihjäl sig. Klyftorna mellan den extremt rika
överklassen och de fattiga massorna växer.
Det borde finnas grogrund för en folklig och bred proteströrelse.
Men iskalla killen Putin kan få varje vår att tveka.