På samma sätt ska den som har svårt att uppskatta vissa moderata värderingar
veta att det finns fler.
En utpräglad ideologisk flexibilitet är förmodligen av nöden för ett parti
som, i likhet med Moderaterna i sin nya skepnad, strävar efter att ”vara
samhällsbärande och företräda allmänintresset” mot alla ”särintressen”.
Men det kan också bli för mycket av det goda.
Då blir det utslätat.
Konturlöst.
Fiberfattigt.
I det förslag till nytt idéprogram som ska antas vid Moderaternas stämma i
Örebro i slutet av veckan finns inte mycket tuggmotstånd – ja, det skulle
vara i papperet det är skrivet på i så fall.
Moderaternas nuvarande idéprogram är från 2001. Sedan dess har mycket hänt. Då
hette partiets ordförande fortfarande Bo Lundgren. Konceptet Nya Moderaterna
var bara en glimt i Fredrik Reinfeldts öga.
Att partiet nu känner ett behov av att ta fram ett idéprogram som bättre
speglar Moderaterna efter det radikala förändringsarbete den nya
partiledningen genomdrivit sedan den tog över 2003 är naturligt.
Men idéprogram är svår materia. Texten ska kärnfullt sammanfatta partiets
ideologiska grunder och peka ut riktningen framåt. Samtidigt ska programmet
kunna inspirera och entusiasmera medlemmarna.
Nackdelen med ett idéprogram som tydligt tar ställning är att det också stöter
bort. Och de nya Moderaterna vill vara ett – som det heter – inkluderande
parti, ett Partei für alle. Helt följdriktigt lyder titeln Ansvar för hela
Sverige.
I det gamla idéprogrammet lyftes följande citat fram som en sammanfattning:
”Moderaterna ska vara den starkaste kraften för frihet, humanitet och
framtidstro i svensk politik.”
I förslaget till nytt program heter det:
”Moderaternas idé är att vara de mest ansvarstagande ledarna, den mest
framtidsorienterade rörelsen och de bästa utvecklarna och förvaltarna av
våra gemensamma intressen och åtaganden.”
Partiet går från att ha idéer till att vara en idé, en idé som tycks gå ut på
att behålla den politiska makten och inte mycket mer.
Då tryfferas idéprogrammet med allmänna och till intet förpliktigande
formuleringar likt denna:
”Våra ambitioner för Sverige är full sysselsättning, stark sammanhållning och
internationell solidaritet.”
För Moderaterna är det ”viktigt att arbetsinsatser lönar sig, att extra
ansträngning lönar sig mer”. Åtminstone är det viktigt i teorin. I praktiken
har M exempelvis förlikat sig med värnskatten, en skatt som straffar
utbildning och ansvarstagande, eftersom det är viktigare att undvika den
politiska strid det skulle innebära att avskaffa den.
I sin inställsamhet försöker partiet också retuschera den egna historien lite
lätt. Utmärkande för ”moderaternas idétradition är att anamma det nya och ha
tilltro till en bättre framtid”, heter det. Avstånd markeras till dem som
”genom historien argumenterat [ ...] mot människans frigörelse”.
Men Moderaterna är sprunget ur en höger som en gång motsatte sig allmän
rösträtt, partiet dominerades länge av en konservativ idétradition som
snarare värjde sig mot än anammade det nya.
För den som tycker att politik är roligare och intressantare när de
ideologiska motsättningarna är tydliga, utgör förslaget till idéprogram
ingen upplyftande läsning.
För de tre små borgerliga partierna, som idag för en tynande tillvaro i
alliansjättens (M) skugga, borde det kännas inspirerande:
Om Moderaterna efter bara drygt en mandatperiod i regeringsställning är på väg
att stelna till ett förvaltande maktparti borde det finnas goda möjligheter
för C, KD och FP att profilera sig och på så sätt locka nya väljare.
Nya Moderaterna vill gärna vara lagom. Men lagom är inte alltid bäst.