Värdegrunden ansågs dock inte utgöra något hinder för att bjuda in
representanter för några av världens värsta skurkstater.
Som Syrien, där slakten på regimmotståndare fortgår dag efter dag. Enligt FN:s
människorättskommissionär Navi Pillay har nu över 5 000 människor dödats. En
och annan miste sannolikt livet mellan förrätten – Homard en cocotte sur lit
de légumes d’hiver au vinaigre et purée de topinambours – och efterrätten –
Mousse aux mandarines et chocolat blanc sur fond de cannelle – på
Nobelbanketten.
Som Eritrea, där den svenske journalisten Dawit Isaak sedan drygt tio år
ruttnar bort i någon av regimens fängelsehålor.
Eller som Saudiarabien, ett land där kvinnor år 2011 halshuggs för att ha
ägnat sig åt ”häxkraft och trolldom”, ett öde som i måndags drabbade Amina
bint Abd al-Halim Nassar.
Åkesson och hans partikamrater har som bekant svårt för muslimer. Saudiarabien
har å andra sidan svårt för alla som inte är muslimer – eller sunnimuslimer
noga räknat. Kungariket kan närmast betraktas som en apartheidstat i
religiös bemärkelse. Den heliga staden Mecka är förbjuden mark för otrogna –
ungefär som om Vatikanstaten skulle utestänga alla utom katoliker.
Saudiarabien praktiserar även könsapartheid. För en tid sedan blev det en stor
nyhet att den saudiske monarken i sin oändliga nåd och visdom beslutat att
kvinnor ska få rösta. I lokalvalen. År 2015.
Fast i rapporteringen saknades ofta en liten men inte oviktig detalj: om
kvinnorna vill rösta måste de ha tillstånd av sin manlige förmyndare.
Det står naturligtvis Nobelstiftelsen fritt att bjuda vem de vill på sina
kalas. Och det är ju fint att dess styrelse håller sig med en så nobel
värdegrund. Flexibel är den minsann också.
Men kanske borde den ändå tillämpas med aningen större stringens.
Annars kan ju någon få för sig att de som styr Nobelstiftelsen har mer
gemensamt med Sverigedemokraterna än de kanske vill erkänna – som en
övertygelse om att det är skillnad på folk och folk. Eller fä och fä.