I fallet Abdulwahab fanns en stark önskan att framställa terroristen som en
ensam galning. I fallet Behring Breivik finns en lika stark önskan att
terroristen inte får vara en ensam galning.
Denna – om uttrycket tillåts – schizofrena hållning blev tydlig bland annat på
Aftonbladets ledarsida.
Där hette det efter bombdådet i Stockholm:
”En politisk extremist måste ses som just extremist, oavsett vilken politisk
eller religiös fernissa han använder. Ingen annan än han själv kan bära
ansvar för hans handlingar.”
Om Breivik hette det:
”Den misstänkte mördaren Anders Behring Breivik är också en produkt av sin
tids politiska klimat. Han är på det sättet ingen ensam galning.”
Samtidigt var det av allt att döma just Breivik som agerade ensam, experter
som undersökt honom anser dessutom att han var – och är – svårt psykiskt
sjuk.
Frågan om Abdulwahabs psykiska status har inte varit aktuell på samma sätt
eftersom han dog på platsen, men idag pekar mycket på att han ingick i ett
nätverk av islamistiska terrorister.
Med andra ord: ”fel” man var ensam och galen.
De norska rättspsykiatrikernas resonemang att Breivik är sinnessjuk och därmed
bör få vård istället för straff är onekligen svårt att smälta för en lekman.
Svårt för en fackman också.
I en artikel på DN Debatt igår kallar professor Johan Cullberg, nestor inom
svensk psykiatri, de norska rättspsykiatrikernas resonemang ”stötande,
oprofessionellt och fantasilöst”.
Cullberg har svårt att förena det uppenbart rationella i Breiviks mångåriga
planerande och agerande med diagnosen.
Oavsett eventuell galenskap ingick både Breivik och Abdulwahab i ett politiskt
sammanhang. I vilken mån andra bär ett ansvar för att ha gödslat den
ideologiska mylla i vilken terrorplanerna grodde är en annan fråga.
I fallet Breivik är det många som vill sprida det ansvaret vitt och brett.
Men den som säger A som i Anders får i konsekvensens namn också säga T som i
Taimour.