Ändå gnisslar det i partiapparaten. Ett nytt rosornas krig hotar att flamma
upp.
I sin bok Stolt men inte nöjd målar förre finansministern Pär Nuder upp mindre
smickrande tablåer ur partiets inre liv. Sahlin är en av dem som beskrivs i
inte alltid så fördelaktig dager.
Boken har fått Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman för socialdemokraterna
och ledamot i partistyrelsen, att tända till. Han anklagar Nuder för att
bryta mot arbetarrörelsens moral och skada partiet.
”Om personer i ledande ställning går ut och skriver böcker – vem vågar då vara
säker på att det man diskuterar eller argumenterar för inte hamnar i en bok
inom ett år eller bara några månader? Men då återgett i en skruvad och
säljande version”, skriver Ahlin på webbsajten Newsmill.
Det träts också om politikens inriktning, om vad partiet skall göra och med
vem. Tvåsamhet eller trekant när singellivet upphör?
Att miljöpartiet gärna vill ha socialdemokraterna för sig själva är ingen
hemlighet, inte heller att Mona Sahlin hellre samarbetar med de gröna än med
vänsterpartiet.
Det som förvånar är Sahlins sviktande fingertoppskänsla. Först kungjorde hon
trolovningen med mp, två dagar senare tvingades hon glänta på den dörr hon
nyss dängt igen i ansiktet på den oönskade giljaren Lars Ohly (v).
Ändå är Sahlin självfallet medveten om att stora delar av
fackföreningsrörelsen – där hennes egna aktier sedan länge står lågt i kurs
– föredrar ett samarbete med vänsterpartiet framför att vänslas med det
tillväxtfientliga och det i deras ögon småborgerliga miljöpartiet. Ändå tog
Sahlin chansen – och förlorade ansiktet och en del av sin auktoritet.
Fler sådana misstag har hon knappast råd med. Sahlin har sina belackare i
partiet, alltsedan Tobleroneaffären. I kulissen väntar de på sin chans som
hoppas hon skall snubbla. Pär Nuder?
I Agenda i SVT i söndags resonerade Christer Isaksson, författare till boken I
väntan på Mona Sahlin, att alliansen med miljöpartiet till stor del är
strategisk: genom att binda upp de gröna försäkrar sig Sahlin om att de inte
ger sig i lag med de borgerliga efter valet 2010.
Den analysen har mycket som talar för sig. Sahlin vet var hon har
vänsterpartiet. Medan s flörtar med de mittenväljare som förmodligen avgör
valet, kan Ohly fånga upp missnöjda på vänsterkanten. Att v skulle göra
allvar av hoten att fälla en eventuell rödgrön regering om partiet ställs
utanför, tar Sahlin inte på allvar.
Och i takt med att samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet nu
blir allt intimare och allt mer formaliserat framstår vänsterpartiets
möjligheter att få komma in i stugvärmen som allt mer avlägsna. Dörren som
åter ställdes upp på glänt glider sakta men säkert igen.
Oppositionen förblir splittrad. Och i den socialdemokratiska fasaden syns en
och annan spricka.
Mats Skogkär